LUCKA NR 24 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Så har det blivit dags för sista luckan i årets stafettjulkalender. Jag vill börja med att tacka alla er som bidrar till att inspirera oss som arbetar i förskolan genom att dela med er. Utan er hade det blivit en väldigt trist och ensidig kalender. Årets nyhet var att kalendern utökats med filmklipp, vilket visade sig vara en riktig höjdare.

Nu har turen kommit till mig och jag tänker dela med mig av mina tankar kring en tunn liten skrift som är mitt verktyg i arbetet som pedagogista varje dag. Tyvärr har den kommit att bli föraktad i vissa sammanhang. Jag möter föraktet hos såväl lärarutbildare som pedagoger. Jag har även blivit ifrågasatt av kursledare i andra utbildningssammanhang för att jag försvarar den här skriften.

Skriften jag syftar på är Läroplan för förskolan 98/10 och jag väljer alltid att skriva ut båda årtalen för jag tycker att vi behöver påminna oss om att den är över 17 år gammal vid det här laget. Ändå möter jag kontinuerligt förskolor där barn hindras från att lära sig. För det är så jag ser på det när barn inte har tillgång till pennor, musikinstrument, media- och informationsteknik och så vidare... Lärande handlar om kommunikation och de exempel jag precis räknade upp är verktyg för att kommunicera. För barn som ännu inte utvecklat sitt talspråk är det särskilt viktigt att man får möjlighet att kommunicera på andra sätt. Många gånger möter jag precis motsatsen; ju yngre barn, desto färre verktyg för kommunikation. Därför behöver förskolan en läroplan. Inte främst för att förskolan ska förbereda barnen för skolan. Inte främst för att förskolan ska vara föremål för politisk styrning. Förskolan behöver sin läroplan för att säkerställa alla barns rätt till möjligheten att lära sig i en verklighet där det finns pedagoger som gör precis tvärtom.

Med det vill jag önska er alla en fridfull jul.

/Martina L

Ps. Loris Malaguzzi formulerade en gång en dikt som handlade om precis detta. Den är värd att läsas och reflekteras över dagligen. Hur undviker vi att beröva barnen sina språk? Ds. 

Ett barn är gjort av hundra språk
Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankarhundra 
sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå
hundra världar att uppfinna
hundra världar att drömma fram
Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.
Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio
Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop.
Man säger dem:
att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

LUCKA NR 22 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Dagens lucka kommer från Emma Lewis: 

"Jag heter Emma Lewis och arbetar som förstelärare i S:t Jörgens förskolor i Helsingborg. Som förstelärare försöker jag inspirera med mina tankar om konstens betydelse i förskolan, digitala lärmiljöer och delaktighet på olika sätt. När jag läste om Martina Lundströms Stafettjulkalender blev jag helt såld och tänkte att jag måste dela med mig av en bok som gjort ett starkt intryck på mig!

Jag hade kunnat dela med mig av många spännande böcker som gjort starkt intryck på mig som pedagog likt, Mediapedagogik på barnens villkor, Lyssnandets pedagogik, Skon och måttbandet och många fler. Dessa böcker kan jag läsa flera gånger om och varje gång finner jag ett nytt sätt att se på den pedagogiska dokumentationen, barns delaktighet, lärmiljöer och barnens sätt att ta plats i staden etc. Men boken jag vill tipsa er att läsa just idag är inte en bok som är riktad till pedagoger utan till barn. Det är en barnbok som jag tycker är så oerhört vacker och inspirerande, Kubbes museum av Åshild Kanstad Johnsen. Likheten mellan Kubbes museum och de andra böckerna jag nämnt är att även den inspirerar till nya tankar kring den pedagogiska dokumentationen, kring delaktighet, lärmiljöer och hur våra barn får ta plats i staden i ett större sammanhang.                                                                                                                 

Kubbes museum handlar om Kubbe som bor långt inne i skogen. Vi får träffa hans bästa vän Gran och hans mycket viktiga farmor som bor i ett stort hus i stan. Tisdagar är för Kubbe veckans upptäckardag. Då beger han sig ut och plockar och plockar och plockar… När Kubbe kommer hem lär han sig vad sakerna heter, sorterar och grupperar för att slutligen fästa en namnlapp runt varje sak med ett litet snöre. En dag inser han att han har för mycket saker och undrar vad han ska göra med alla sina saker. När Kubbe undrar över något ringer han alltid till sin kloka farmor. Det gör han även denna tisdag och farmor kommer på en idé…

I Kubbes museum får vi ta del av skönheten runtomkring oss, det estetiska i en kvist, en sak som sticks eller en sak som är böjd. Det vackra som barn ofta ser men som vi vuxna ibland har för bråttom för att titta närmare på. Kubbe upptäcker, plockar, samlar, sorterar, grupperar, skapar, undersöker, dokumenterar och kommunicerar, likt alla våra barn i förskolan. Kubbes farmor hade lika gärna kunnat vara en viktig pedagog som lyssnar in barnets frågor och tankar, som är nyfiken och som kommer med utmaningar. Hon tar vara på Kubbes erfarenheter och hjälper honom i val av verktyg och material. Hon hade kunnat vara den pedagog som låter barnet ta plats och viktiggör dess upptäckter. Under processen stöter också Kubbe på kluringar och måste tänka om. Han får hjälp av sin farmor och sina vänner och tillsammans kommer de på nya sätt. Tillsammans tror jag vi kan skapa världar där det estetiska får ta större plats och där det lilla får vara viktigt.

En vacker och tänkvärd bok som alla borde läsa tillsammans med barn, men även tillsammans med vuxna!"

LUCKA NR 21 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Dagens lucka kommer från Simon Melin, förskollärare i Helsingborg. Han skriver såhär:

"Först när jag hoppade på att vara med i kalendern tänkte jag att jag skulle hitta något youtubeklipp som kunde representera en föreläsning som betytt mycket för mig i förskolläraryrket. En föreläsning med Lennart Lindén och Morgan Alling med titeln “Besvärliga människor”. Den handlade om hur vi själva kan agera för att skapa bra möten med andra och att det bara är just oss själva som vi kan förändra på. Den viktigaste lärdomen och det som jag tagit mest fasta på från föreläsningen är vikten av att inte gå in och stångas med en person som inte är mottaglig för kommunikation utan istället locka över den andra till ditt eget sinnestillstånd innan det går att föra en dialog. Men eftersom jag inte hittade ett representativt youtubeklipp så har jag valt en annan vinkel som betytt mycket för mig, nämligen min ingång till förskolläraryrket.

Min mamma är också förskollärare, vilket har influerat mitt yrkesval och en som alltid stått på barnens sida. En situation som hon berättat för mig var när hon vikarierade på en förskola och hon tillsammans med barnen började trumma med spadar och hinkar i sandlådan. Detta störde de andra pedagogerna som satt på sandlådekanten och pratade om vad de gjort i helgen. De tyckte att det var ett himla oljud och att man inte kunde höra vad man sa till varandra, min mamma sa till dom att då kunde de gå därifrån eftersom detta var barnens plats och inte ett fikarum.

Låten “I wanna rock” som får representera denna inspirationskälla, kommer från den allra första skivan jag fick när jag var fyra år av just min mamma.

Sen vill jag också lyfta barnen som är en ständig inspirationskälla genom vår musikvideo "En brandbil" som barnen på vår avdelning var med och gjorde nu i höstas. Dessa två klipp får fungera som en inspiration för att låta barnen rocka, ta plats och musicera mera!"

LUCKA NR 18 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Lucka nummer 18 i #Stafettjulkalendern2015 kommer från Anne-May Fiedler, utvecklingschef inom Pysslingens förskolor i Farsta-Enskede. Hon skriver följande:

"Jag skulle vilja belysa en bok som jag använder mycket när jag handleder arbetslag kring systematikens olika delar; mål, resultat, analys och förbättringar. 

"Det pedagogiska kretsloppet - ett kvalitetslyft
för förskolan" av Roger J Danielsson och
Hans-Olof Hanselid

Trots att vi haft förskolans läroplan sedan 1998 och kapitel 2.6 är det fortfarande förskolans systematik som man misslyckas med ute i verkligheten. Det är också det som man får mest nedslag på vid skoltillsyner. 

Det har kommit många böcker och kurser i systematiskt kvalitetsarbete, många bra men ibland lite för teoretiska när man ska få med alla pedagogers lärstilar. När jag började arbeta med den här handboken upplevde jag att jag fick med mig fler pedagoger och en större måluppfyllelse gällande systematiken och dess delar."

LUCKA NR 8 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Dagens lucka kommer från förskollärarna Jenny Ahlström och Anna Lesant:

"Hej! Vi är två förskollärare som jobbar tillsammans på förskolan Galaxen i Bromma. Vi tog examen från Stockholms Universitet i juni 2015 och vi har båda skolat om oss till förskollärare lite senare i livet och har långt arbetslivserfarenhet från andra yrken i bagaget. Vårt intresse för IKT i förskolan låg till grund för vårt examensarbete som vi gärna vill dela med oss av. Vi hade tidigare upplevelser av att digitala verktyg inte används eller är tillgängliga för barn att själva experimentera med. När vi hade chansen att genomföra en egen studie var valet givet, vi ville försöka ta reda på vad som krävs för att IKT ska integreras i den pedagogiska verksamheten på ett kreativt sätt. Vi fick möjlighet att intervjua medie/IKT-pedagoger vilket gav oss massor av ny kunskap och inte minst enormt mycket inspiration inför vårt framtida arbete som förskollärare! 

Mvh Jenny & Anna"


De delar med sig av sitt examensarbete från våren 2015:

"Barnen är ju redan där, de är ju hur nyfikna och intresserade som helst: IKT i förskolan"

LUCKA NR 7 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Dagens lucka kommer från Johan Fjellman, förskollärare i Huddinge. Han bjuder oss på en delikat länk från Sveriges Radios arkiv:

Ska barn få ställa till?

- Ja, vart tror ni att ni är? Tror ni att ni är nere i en gruva under jorden och att det är stöttorna som ramlar samman? Nä, det är ni inte riktigt. Ni är i S:t Görans daghem.

Med dom orden vill jag ta med er tillbaka till år 1946. Samma år som Carl XVI Gustaf föddes på Haga Slott. Men det är inte till Haga vi ska.

Jag vill ta er med till S.t Görans daghem och ett reportage av kulturjournalisten Gunnar Helén. Reportern besöker bland annat S.t Görans daghem i Stockholm. Där möter reporten Gunnar Helén assistenten fröken Törnkvist.

Bland annat säger fröken Törnkvist på frågan om barn ska få ställa till: 

- Ställa till, ja, dom arbetar. Det är ju deras sätt att arbeta. Att bygga stora saker till exempel och att sen riva ner dom. Man får ju respektera deras arbetsformer som man respekterar andras yrke.

- Med det innebär väl i alla fall att ni har vissa krav att de ska göra ordning efter sig?

- Ja absolut och det tror jag barn tycker om för de är nog i grund och botten små ordningsmänniskor.

- Alla?

- Nja, jag tror att barn från början är det, Men sen beror det på uppfostran, att till exempel inte få lov att hinna lägga in, dom får inte lov att klä på sig ordentligt. För mamman har så bråttom. Det är miljön som gör det.

Fröken Törnblom visar på den barnsyn och en människosyn som jag beundrar.  Hon står verkligen på barnens sida och försvarar deras rättigheter att få vara barn. Rättigheter som inte alltid är självklara. Var går gränsen? Får barn i den svenska förskolan 2015 ställa till?

Sedan jag för första gången lyssnade på fröken Törnbloms klokheter har jag burit dem med mig.

Att inte ha så bråttom i mitt värderande av barns lek och utforskande. Att inte vara den som kommer och säger nej eller stopp till något som jag inte har en aning om. Vem är jag egentligen att värdera barns lek, utforskande och lärande?

Fredhällsparken

Istället vill jag vara den som genom att lyssna på barnet vinner dess förtroende, att få vara den som får chansen att ta del av barnens lek på djupet och kanske få följa med till barnens allra hemligaste platser i såväl fantasin som i den verkliga leken.

Jag vill vara den som tillsammans med barnen skapar miljöer som är estetiskt tilltalande, genomtänkta och erbjuder många valmöjligheter. 
Miljöer som bjuder in till möten, samarbete och lärande.

Lyssna gärna på det 20 minuter långa avsnittet och förundras över en svunnen tid som i tanken inte är allt för långt borta. I radioprogrammet möter du förutom Gunnar Helén och fröken Törnblom även fru Svensson, fru Romell och stadsträdgårdsmästaren Holger Blom.

Som avslutning blir det en liten tanke om att det kanske var fröken Törnblom som med sina kloka resonemang fick reporten Gunnar Helén att senare sadla om från reporter till skolpolitiker och riksdagsman. 

/Johan Fjellman

LUCKA NR 3 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Dagens lucka kommer från Malin Ekberg, kvalitetsutvecklare och biträdande förskolechef vid Pysslingen i Helsingborg: 

För en tid sen…

Barnet som satt i mitt knä var otröstligt. Pedagogernas försök att nå honom via ord, bilder, och texter hjälpte inte. Vaggande, vyssande och bärande hjälpte inte. Tårarna rann längs hans kinder. Han grät och uttalade samma ord om och om igen. Vi förstod inte, ingen av oss förstod. Vi kände oss maktlösa att inte kunna förstå ett barn, inte kunna trösta och inte kunna finnas där när han behövde. Barnet talade Arabiska. Han hade aldrig talat eller hört talas om något annat språk än arabiska. Det är jobbigt att stå maktlös inför något som vi brukar vara experter på. Att kommunicera med varandra, förstå varandra. Jag hade fått pojken i mitt knä på mitt kontor. Stora tårar rann ner. Vi satt vid min dator. Jag skrev. Han tittade på mina fingrar, tangenter och upprepade återigen arabiska ord. Jag tänkte, jag måste kunna göra något. Googlade arabiska – barn – filmer. UR kommer upp, Pino på arabiska. LYCKA! Jag klickar mig fram och sen sitter vi där. Nära tillsammans och tittar och lyssnar på Pino på arabiska. Han ler, hans tårar har slutat att rinna. Han till och med skrattar och upprepar vad Pino säger. Jag upprepar orden han säger på arabiska och pekar. Vi förstår varandra. Vi tittar på avsnittet om och om igen. Han andas lugnt, vi ler och han blir lugn. ”Att göra sig förstådd och att kunna kommunicera med sin omgivning, vare sig det sker verbalt på ett eller fler språk eller ickeverbalt med kroppsspråk, kan ses som fundamentalt för ett litet barns utveckling”

Detta var en hel del år sen. Mycket har hänt inom It kommunikation sedan dess.  Mitt tips om bok blir därför denna gången ”Flera språk i förskolan” – skolverket 2013. Nästan var 5:e förskolebarn använder fler än ett språk dagligen. Regeringen har gett skolverket i uppdrag att öka förskolepersonalens kunskaper om barns flerspråkiga utveckling. Förskolan ses som en domän där språket är centralt för och bidrar till barnens språkutveckling och lärande.  Hur arbetar ni på din förskola? Hur medvetna är ni om barnens språkliga utveckling? Visste ni t.ex. Att när ett barn kan säga omkring tio olika ord förstår det redan över 100.

Idag hörde jag en berättelse som hänt på skolan, om en våra nya pojkar som kommer från Syrien. Kompisarna som går bredvid honom, de använder en lärplatta och konverserar, dom ler, pratar och man kan höra deras skratt. Dom diskuterar, konverserar och det fungerar. Dom skrattar när översättningarna inte riktigt fungerar. Men vad gör det. Han behöver inte känna sig ensam, han är en i gänget redan. Han vill gå i skolan. Tillsammans lär sig barnen av varandra. Vi måste vara lyhörda, finnas och förstå behoven av språket som en del i det sociala livet. Lära oss att ta tillvara på de hjälpmedel som lär oss att förstå varandra idag. Hjälpmedel som i barnens värld redan är så självklara. Att arbeta med flera språk i förskolan har blivit en självklarhet, en självklarhet som inte alls var självklart när jag satt tillsammans med vår lilla pojke och tittade på Pino. Idag vet vi mer och idag gör vi mer inte bara för att det är vårt uppdrag utan för att vi måste. Vad och hur är det som gör skillnad. Du kan också göra skillnad.

Flera språk i förskolan – teori och praktik

Skolverket 2013

LUCKA NR 1 - #STAFETTJULKALENDERN2015

Lucka nummer ett kommer från Erika Andersson, förskollärare vid Vreta förskola i Eskilstuna. Hon skriver följande om boken hon rekommenderar:

"Den bok jag vill tipsa om har inspirerat mig mycket gällande arbetet med IKT i förskolan.
Innan jag läste denna bok hade jag varit sugen på att jobba med QR-koder och när jag läst om detta i boken var det ingen tvekan, jag provade! Och vilken hit det blev!!
När jag och mina kollegor introducerade QR-koden första gången så var det så härligt att höra barnens resonemang om vad det kunde vara. Gissningar som skattkarta och meddelande kom upp.
Jag skapade en karaktär "Vretatrollet", som är den som skickar meddelanden/uppgifter till barnen. Uppdragen har varit av lite olika karaktär; allt från att leta vårtecken, gå på frågerunda (med X-note),
skapa egna QR-koder med en ljudfil (där de spelat in vad de heter) till sina fackbilder, till det senaste där "Vretatrollet" bett om en återkoppling kring hur det går med vårt kompiskontrakt.

QR-koder har kommit för att stanna i mitt arbete med barnen, de lockar barnen till lust och nyfikenhet till att lära sig nya saker!
Boken som gjorde detta möjligt och som jag vill rekommendera alla att läsa är - "Mediepedagogik på barnens villkor", Ulla-Karin Lundgren Öhman (red)."

Bild: Lärarförlaget

#STAFETTJULKALENDERN 2015

Nu börjar anmälningarna till årets stafettjulkalender komma in. Vill du också delta? Maila mig på info@martinalundstrom.se. I år delar deltagarna med sig av en bok eller något filmklipp som betytt mycket i yrkesrollen. Här kan du ta del av föregående års kalendrar. Här nedan hittar du årets deltagarlista. Klicka på namnet för att öppna luckan (öppnar 1/12):

1/12 Erika Andersson
2/12 Anna-Kari Palm
3/12 Malin Ekberg
4/12 Favorit i repris...
5/12 Mathias Köppen
6/12 Jenny Henriksson
7/12 Johan Fjellman
8/12 Jenny Ahlström och Anna Lesant
9/12 Camilla Svedberg
10/12 Linda Linder
11/12 Favorit i repris...
12/12 Maria Samrell
13/12 Linda Thomsson
14/12 Favorit i repris...
15/12 Ingela Åström
16/12 Favorit i repris...
17/12 Ann Kronberg Larsson
18/12 Anne-May Fiedler
19/12 Tessan Åkerblom
20/12 Erika Kyrk Seger
21/12 Simon Melin
22/12 Emma Lewis
23/12 Favorit i repris...
24/12 Martina Lundström

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

Vi kan aldrig veta vad ett barn tänker, men vi kan försöka förstå vad barnet är upptaget med just nu genom att se på det barnen tittar på. Förr tittade vi inom förskolan på själva barnen, jaget och den egna personlighetsutvecklingen var i centrum. Idag är det genom att rikta blicken och kameran på det barnet har framför sig som vi kan få syn på vad barnen är i färd med att upptäcka och undersöka. 

Igår umgicks jag med Johannes, ni vet han som jag bar stegen med i det här blogginlägget. Han har hunnit bli 3 1/2 år nu och han ville visa mig någonting. "Kom", sa han, och så följde jag med honom till husgrunden på mina föräldrars hus, huset som jag bodde i tills jag var 20 år. Huset som jag tillbringat alla mina 44 somrar i, i varierande utsträckning. När vi kom fram till huset visade han mig att det satt fast små små fina stenar i grunden. Vi tittade nära och upptäckte att de hade olika färg. En del blänkte. En del var vassa. Vi kände efter om några gick att peta loss.

Just i stunden försökte jag se det Johannes gjorde mig uppmärksam på, men senare på kvällen hände något. När jag tittade på bilderna som jag tagit insåg jag att precis den fascinationen av de små stenarna som Johannes gav uttryck för hade jag själv för samma stenar när jag var barn. Men på väldigt väldigt många år har jag inte sett dem. Jag vet inte när det hände, när jag slutade se. Men en sak vet jag. Jag vet att barn kan äga förmågor som vi vuxna sedan länge har tappat, t ex förmågan att se och fascineras över detaljer i vår omvärld. Det är den vetskapen som får mig att tjata om att vi ska se barn som likvärdiga oss vuxna. Det är den som får mig att jobba för att barnens perspektiv ska betraktas som tillräckligt intressanta och viktiga för oss att utgå ifrån i förskola och skola.

/Martina L

ÄR INFLYTANDE NÅGOT MAN HAR ELLER FÅR?

I år är det 22 år sedan jag påbörjade min förskollärarutbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm (Solna), en utbildning som lämnade många avtryck i mig. Ett av de starkaste avtrycken lämnade föreläsaren Gunilla Dahlberg när hon pratade om förskolan som en av barnens "arenor". Det var ett annat sätt att prata om förskolan än vad jag var van sedan tidigare och den synen på förskolan bär jag fortfarande med mig. På alla andra platser i samhället måste barnen dela på utrymmet med andra grupper, men platsen förskolan är barnens. Utifrån det perspektivet ter det sig väldigt märklig när vi som arbetar i förskolan pratar om "inflytande" som något vi ger barnen. Något vi delar ut i lagom portion, på vuxnas villkor. Hur kan vi som har till uppdrag att främja barnens perspektiv i samhället låta det vara så på barnens egen arena? 

Ibland hör jag pedagoger i förskolan prata om barns inflytande ungefär som om det är en hemlig låda man bär in på avdelningen ibland. "Jo, förstår ni, vi har den här gulstenen som barnen får turas om att hålla i. Barnet som håller i stenen får berätta något...Så jobbar vi med barnens inflytande." Eller "på fredagar är det barnen som får välja..." Jag, som i vanliga fall är en stark förespråkare av förskolans läroplan, undrar ändå om det är läroplanen som fått oss att tänka så märkliga tankar om barns inflytande? Som något som inte finns förrän vi plockar in den hemliga lådan. "Här kommer jag med kapitel 2.3. Få se vad vi har för spännande i lådan idag."

Nu vill jag att vi prövar att vända på steken för att se vad som händer med synen på oss själva och på innehållet i vår verksamhet på förskolan. Vi leker med tanken att förskolan verkligen är barnens arena. Inte bara något vi säger att den är... Från första steget barnet tar på förskolan äger barnet i så fall rätten till sitt liv och sin tid till 100%.  När vi vuxna går in och försöker reglera den här rätten...oavsett om avsikterna är goda...då tar vi något från barnen. Vi tar ifrån dem makten över sitt liv och sin tid, sitt inflytande. Så istället för att fråga varandra. "Hur ger ni barnen inflytande på er förskola?" Pröva att istället fråga: "När tar ni ifrån barnen sitt inflytande på förskolan och vad är syftet med att ni gör det?".

/Martina L