VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA...

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. "Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten", sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. "Jaha", sa jag. "Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten." Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem.Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad.Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: "Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då." Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch...om de vill.

/Martina L

BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

Igår höll jag en kurs i pedagogisk dokumentation. Under en kursdag får deltagarna mycket tid till process och diskussion. Det är helt fantastiskt att vara med om den tystnad och tillknäppthet som ofta präglar en kursdags inledning för att sedan höra sorlet sprida sig och massor av kloka tankar och funderingar delas mellan deltagarna. Igår tog en av deltagarna upp frågan om barns rätt till att få välja om de vill få dokumentationer av sig själva publicerade eller inte och som många vet är det ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, vilket jag skrivit om i mitt kapitel i boken Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014). Trots att det är något jag tänkt och tänker mycket kring är jag långt ifrån att alltid veta hur jag ska hantera det.

I det samhälle vi och lever i och som barnen ska växa upp i måste vi prata om det här, pedagoger emellan, men också med barn och föräldrar. Vad innebär ett etiskt förhållningssätt kring dokumentation? En dokumentationsvägg på förskolan är lika mycket en del av det offentliga rummet som att lägga ut något på internet. Även om delningstakten inte är lika hög så finns ändå möjligheten/risken att någon fotograferar av något och delar det vidare.

Vi vuxna oftast väldigt obekväma inför foton och inspelningar av oss själva. Tänk dig att komma till jobbet varje dag och se dig själv på bild på väggen utan att först ha blivit tillfrågad alternativt ha fått vara med och välja vilken bild som ska offentliggöras. Kanske Webbstjärnans material för etiska samtal med elever i skolan kan vara en bra utgångspunkt för etiska samtal kring bruket av och barns delaktighet i våra dokumentationer i förskolan?

/Martina L