VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA...

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. "Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten", sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. "Jaha", sa jag. "Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten." Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem.Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad.Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: "Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då." Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch...om de vill.

/Martina L

PEDAGOGERS UTVECKLING OCH LÄRANDE

Jag och många med mig betonar ofta hur viktigt det är att man som pedagog försöker ta reda på barns perspektiv, för att kunna ge dem ökat inflytande och skapa goda förutsättningar för deras utveckling och lärande. Men precis lika viktigt är det att vi som har olika former av lednings- eller utvecklaruppdrag inom förskolans organisation diskuterar hur vi skapar goda förutsättningar för pedagogernas utveckling och lärande. Det är den mest framgångsrika vägen till reell utveckling av verksamheten. De inspirerande vindar som blåser upp i samband med stora satsningar upplevs av de flesta pedagoger inte ens som en stilla susning. Visst är det bra för mig som utvecklare att få input, men utkomsten av den inputen behöver mätas i vad den gör för skillnad för barnen i verksamheten. 

Min erfarenhet är att om man ska satsa på reell verksamhetsutveckling, i avseendet reell skillnad för barnen, är den bästa investeringen man kan göra att ge mer tid till kontinuerlig reflektion för pedagogerna. Förändring i verksamhet bygger på förändrade tankemönster hos den enskilde pedagogen. Därför behöver vi se varje pedagog som unik. Vad har hon/han för pedagogiskt bagage? Vad har gjort henne/honom till den pedagog denne är idag? Tidigare erfarenheter av utbildning, kollegor och chefer sätter sina spår. För att tänka nytt behöver man först få tid att tänka om det gamla. Finns tid att distansera sig till sina handlingsmönster genom reflektion över sin praktik finns också goda förutsättningar för utveckling och lärande hos såväl pedagog som verksamhet. 

/Martina L