Anknytningsteorierna väcks just nu till liv av människor som inte alls har förstått sig på hur förskolans uppdrag ser ut idag. Anknytningsteorierna tar sin teoretiska utgångspunkt i att barn föds svaga och bristfälliga och att förmågan att knyta an till andra människor är förprogrammerad. Vi som arbetar i förskolan vet idag bättre än så. Vi vet att barn föds kompetenta och att man kan bli relationsskapande om man får rätt förutsättningar för att kunna bli det. För att kunna utföra förskolans uppdrag måste pedagogen vara nära barnet för att stötta relationsbygge mellan både vuxna och barn. Inte för att barnen är bristfälliga, svaga och sårbara utan för att relationer är en rättighet och en nödvändighet för att utvecklas och lära sig. Vi vet också att det byggs viktiga relationer barn emellan på förskolan eftersom barn inte är passiva utan aktiva medaktörer, vilket gör att den vuxne inte alltid är den viktigaste personen för ett barns välbefinnande i en grupp.
Jag uppmanar alla till att läsa boken för att vi som arbetar i förskolan och förstår verksamheten "inifrån" börjar tala för förskolan som en viktig plats att vara på när man inte är med sina föräldrar. I boken får ni också lära känna min "vän" Maurice Merleu-Pontys teori om livsvärlden. Den lyfter fram vikten av nära relationer utan att ta ifrån barnen deras kompetens och deras rättigheter.
/Martina L
