LETA EFTER KUNSKAPSSYNEN

Under de senaste två åren har jag mött enormt många förskoleverksamheter, men också en del fritids- och förskoleklassverksamheter, via mina olika uppdrag. Det sägs att pedagoger inom förskolan är snabba på att ta till sig förändringar och nya direktiv och ett visst mått av sanning ligger det nog i det. Men det jag tycker mig se är att det man är snabb på är att börja "göra" annorlunda. Att börja "tänka" annorlunda är desto svårare. Jag ska ta matematiken som exempel.

Ingen inom branschen lär ha missat att vi fått ett förtydligat och förstärkt uppdrag när det gäller matematik. I grund och botten handlar det om att man vill komma till rätta med elevers sjunkande resultat när det gäller matematik, vilket med dagens utbildningssystem spiller över även på förskolan. Det som ofta händer i förskolan och som jag har sett otaliga exempel på är att pedagogerna genast börjar göra matematik snarare än att man först börjar tänka och tala matematik inom kollegiet. Vad är matematik? Vilken matematisk kunskap är värdefull? Hur tillägnar man sig denna kunskap om man är 1 år? Om man är 5 år?

När det gäller matematik börjar man t ex genast hålla på med siffror, almanackor, cirklar, kvadrater, rektanglar och trianglar - d v s väldigt abstrakt matematik. Trots att vår erfarenhet säger oss att små barn lär sig genom upplevelser och erfarenheter, med sina kroppar och sina sinnen, så börjar vi i en helt annan ände så fort det handlar om mer mer faktabaserade lärandeområden än de mer socialt orienterade som vi traditionellt är vana vid att ägna oss åt. Varför blir det så? Varför antar vi att det är enklare för små barn att börja lära sig om cirklar och kvadrater innan de lär sig om klot och kuber, trots att de omges av bollar och klossar? Eller för att ta ett annat klassiskt förskoleexempel: Varför antar vi att det är enklare för små barn att lära sig att använda grundfärgerna först, trots att de lever i en lika nyanserad värld som oss vuxna? Jo, för att allt pedagogisk praktik bottnar i vilken kunskapssyn man har och om man aldrig medvetandegörs om detta så kommer man heller aldrig att kunna börja göra annorlunda i sin pedagogiska praktik.

Trots att vi försöker komma ifrån den hierarkiskt ordnade barnsynen i förskolan så har vi oerhört svårt att bryta oss loss ur den hierarkiskt ordnade kunskapssynen och jag tror att skolan brottas med samma problem. Är det inte så att eleverna i skolan först måste lära sig Sveriges alla landskap innan man kan lära sig om länder i världen? Detta trots att många elever har fler kroppsliga och sinnliga erfarenheter av Thailand och Turkiet än av Kiviks marknad. Vad händer om man inte kan namnen på de största sjöarna i Sverige? Är det värsta som kan hända att man förlorar en match i Quizkampen? Eller är det så att man faktiskt kan lära sig namnen på de största sjöarna i Sverige genom sin smartphone så att den pedagogledda undervisningen kan inriktas på att eleverna ska skaffa sig den fördjupade förståelsen för vad det innebär att leva sitt liv på olika platser i världen? Kan befrielsen från den faktaöverförande undervisningen vara det som ger pedagogen den tid som krävs för att lyckas stimulera eleverna till att beskriva och förklara, göra jämförelser, dra slutsatser och lösa problem, se och förstå sammanhang, delta aktivt i diskussioner, får möjlighet att undersöka något och dra egna slutsatser utifrån egnas och andras kunskaper och erfarenheter?

En stor svårighet med att arbeta som pedagog i dagens föränderliga samhälle är att våga vara i det man själv inte vet allt om. Det innebär inte att man ska abdikera från sitt pedagogiska ledarskap. Tvärtom så måste man var oerhört tydlig med sina syften och mål, sätta de pedagogiska ramarna man ska hålla sig inom, men våga låta barnen/eleverna vara med och måla själva tavlan. Låta dem sätta sin prägel utifrån sina unika perspektiv. För de barn/elever som saknar egna förstahandserfarenheter av lärandeobjektet måste vi tillföra sådana. Annars blir det slagsida och de redan marginaliserade eleverna hamnar ännu mer i utkanten än de redan är. Inom förskolan börjar allt fler hitta till denna undersökande form av undervisning. Det kräver modiga pedagoger och det krävs ett ledarskap som kan stötta och uppmuntra den pedagog som vågar. I förskolan finns vi pedagogistor och andra med utvecklaruppdrag för att stötta och synliggöra. Vi har den pedagogiska dokumentationen att utgå ifrån för att ta oss tid och stanna upp och fråga oss vad som är värdefullt och meningssfullt i de lärandesituationer vi skapar. De barn som lämnar dessa kunskapsskapande miljöer för att komma till skolan betraktas i en del sammanhang som besvärliga, just för att de inte inordnar sig i systemet. De är vana vid att, ivrigt påhejade av pedagogen, lägga till sitt perspektiv som kanske leder till att undervisningen hittar ett nytt spår att undersöka. Flera av dessa barn/elever har redan värdefulla förmågor när det gäller att kunna orientera sig i skolans kunskapsuppdrag. De har lärt sig att tänka stort och fritt och att någon annan vill veta hur de tänker. Men trots att det är just dessa förmågor som våra styrdokument anger att man ska få möjlighet att utveckla så krossas de ofta av ett standardiserat akademiskt system.

Att diskutera kunskapssyn är viktigt. Men att leta efter kunskapssynen i dokumentation av den pedagogiska praktiken är ännu viktigare. Det är först då vi kan upptäcka vilka synsätt vi faktiskt lever och påbörja ett förändringsarbete.

/Martina L

REFLEKTIONENS BETYDELSE

Begreppet reflektion är välanvänt när det gäller pedagogisk verksamhet. Välanvänt och ganska ofta missbrukat, skulle jag vilja säga. Det har blivit grumligt och naggat i kanten, som gammalt diskvatten och trasigt porslin. När jag är ute och föreläser om meningsskapande systematiskt kvalitetsarbete i förskolan så ger jag begreppet "reflektion" en egen plats. Jag försöker reparera och göra det klarare.

 

Många försök till definition har gjorts. "Återkasta", "återspegla" är rent språkligt den korrekta definitionen. Med pedagoger pratar man ibland om att "ta ett steg tillbaka" för att se på det man har gjort. Tomas Emsheimer anser jag har formulerat en definition som fångar den systematiska reflektionen; den vi behöver lära oss att använda för att få struktur på våra tankar, för att ta reda på var vi befinner oss i en process och kunna synliggöra lärandet. Ordning och reda, struktur - begrepp som klingar illa för en del. Men för mig tillför det just det som varit bristen i förskolans dokumentationsarbete under många år. Det har skrivits och fotograferats i en omfattning som tar oss åtskilliga varv runt jorden. Till vilken nytta då? För vem? Om vad? Ingen ordning och reda alls, skulle jag vilja påstå. Det är inte bra för någon. Pedagogerna stressar ihjäl sig för att hinna ta reda på allting och barnen blir kränkta då det skrivs och fotograferas om dem utan några begränsningar. Administrationskontot sprängs varje år p g a inköp av skrivarbläck och pappersproduktionen belastar miljön i onödig usträckning. Genom att skapa ordning och reda i vad vi dokumenterar och hur vi dokumenterar kommer vi tillrätta med många av dessa problem. En strukturerad reflektion över vår dokumentation visar vägen och lär oss att avgöra vad som ska dokumenteras och hur.

 

"Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande eller grubblande genom

    - att den är påtagligt målinriktad,

    - att den genomförs med någon form av systematik och  

    struktur där syftet är att distansera sig från gamla   

    tankemönster och utveckla nya samt söka lösningar på

    frågeställningar.”

T Emsheimer (2002)

 

Tomas Emsheimers ord vägleder mig när jag den här veckan konstruerar underlag för utvärderingen av det här arbetsåret. Reflektionen får aldrig bli stelbent, kall o cynisk. Den måste fyllas med själ, vilja o hjärta. Om detta får genomsyra våra uppföljningar, analyser och utvärderingar så har vi skapat ett systematiskt kvalitetsarbete som är meningsfullt för alla involverade.

 

/Martina L

 

FÖRSKOLA I UTVECKLING

Under de senaste veckorna har jag handlett pedagoger från Norr- och Västerbotten i kvalitetsarbete och tolkning av styrdokument, som en avslutning på mitt nuvarande uppdrag åt Skolverket. Det är spännande att möta pedagoger från andra förskolor för att det ger en möjlighet att betrakta även sitt eget sammanhang med andra ögon. Man upptäcker likheter och skillnader i både dilemman och lösningar.

Förskolan har gått från att vara ett ställföreträdande hem till att idag vara en målorienterad verksamhet. Det finns pedagoger kvar i förskolan som har jättesvårt att axla sitt "nya" uppdrag. Dagens arbete på förskolan kräver ett pedagogiskt ledarskap av var och en. Det räcker inte att se till att barnen är mätta, trygga, glada, torra och har roligt. Du ska också leda och driva verksamheten mot uppsatta mål. Det som framgår väldigt tydligt i mina möten med pedagoger från olika förskoleorganisationer är också chefens betydelse för organisationens utveckling. Ett tydligt ledarskap ger ofta en tydlig verksamhet, i alla fall när det gäller förskolan. Ett pådrivande ledarskap ger ofta en verksamhet i synlig utveckling. Att vara en förskola i utveckling kräver att både chefer och pedagoger vet vad de vill och hur de ska ta sig dit.

Hur ska barn och vuxna bli i den här organisationen?
Om tre år ska det se ut såhär...
Vad behöver göras för att nå dit?

Detta är några av de frågor som jag ställer när jag handleder förskolechefer och pedagoger i att formulera sin verksamhetsidé. Ett råd jag också brukar ge är att man sneglar på andra organisationer, d v s organisationer som inte är förskoleorganisationer. Räddningstjänsten Syd har t ex formulerat sig på följande sätt på sin hemsida:

"En definition av begreppet verksamhetsidé är att det är en övergripande beskrivning av vad verksamheten syftar till, och hur organisationen vill att den ska uppfattas av sina intressenter. Verksamhetsidén är inget mål, men ska utifrån uppdrag, vision och målbeskrivningar på ett kortfattat sätt beskriva hur förbundet vill uppnå visionen och lösa sina uppdrag. Verksamhetsidén ska vara enkel och tydligt formulerad och den ska kortfattat kunna beskriva förbundets ansvarsområde. Verksamhetsidén kan vara densamma även om målen byts ut och ändras allteftersom de uppnås eller blir inaktuella."
För mig blir det genast intressant att tänka; vad händer med förskolan när vi hämtar influenser utifrån? Om vi t ex anammar hur man tänker om verksamhetsidé inom Räddningstjänsten Syd; vad händer då? Hur vi tänker om kunskap och lärande är också något vi måste tydliggöra. Naturligtvis med stöd i våra styrdokument men fyllt med vår vilja och mening.

@EkbergM skickade för några dagar sedan ut en tweet som löd: vad är en vision och ett mål om vi inte vet hur vi ska ta oss dit. Det gav mig ytterligare stöd i min övertygelse om att förskolechefer och pedagoger i förskolan behöver formulera sig kring vad man vill uppnå med sin verksamhet. Förskolans roll i samhället behöver tydliggöras och förstärkas; både inåt och utåt. Inåt; för att det fortfarande, 15 år efter att vi fick vårt nuvarande uppdrag, är alldeles för många personer som arbetar inom förskolan men ändå inte lärt sig hur man kör den "nya maskinen" alt vägrar att köra den. Utåt; för att föräldrar ska veta vad de kan förvänta sig och för att journalister, politiker och andra "tyckare" som uttrycker sig om förskolan i olika medier ska veta vad de pratar om.

Många förskolor behöver hjälp med detta idag. Ni som hittat strategier; dela med er, antingen här i kommentarsfältet eller via min mail info@martinalundstrom.se så sprider vi det vidare. Tillsammans kan vi göra förskolan ännu bättre.


/Martina L

OM PEDAGOGISTANS ROLL I FÖRSKOLANS ORGANISATION

- Pedagogista, vad är det? Gissa hur många gånger jag behöver besvara den frågan. Ibland väljer jag medvetet att aldrig nämna ordet pedagogista när jag presenterar vad jag arbetar med. Istället säger jag: Jag arbetar med utvecklingsfrågor inom förskolan. Ur mitt perspektiv är det en ännu luddigare presentation, men den besparar mig tid då jag inte har lust att berätta vad jag arbetar med. Sådana dagar finns nämligen också. Men för det mesta brinner jag för att berätta om mitt arbete. Jag älskar det :-)

I veckan som gått har jag varit i Stockholm på utbildning. Parallellt med detta befinner jag mig i ett Twitter-flöde som har med utveckling inom förskola och skola att göra. Detta gör att jag just nu är överfull av mentala blogginlägg som på något vis behöver komma ut via tangentbordet för att också ni ska kunna bli delaktiga i all spännande och viktigt som händer just nu. Systematisk som jag är så vill jag gärna ta det som jag varit med om i kronologisk ordning när jag skriver mina inlägg, trots att det som hänt senast är det som känns som det hetaste spåret just nu. Men jag håller mig till min systematik, för att mitt skrivande också är en reflektionsform som hjälper mig att sortera tankarna och fånga upp essänsen, och börjar med föreläsningen jag var på i måndags.

Reggio Emilia-institutet erbjuder i sitt utbildningsprogram föreläsningar som riktar sig till förskolechefer och pedagogistor. Den här gången var det Maddalena Tedeschi som arbetar som pedagogista i Reggio Emilia som föreläste och rubriken som var satt för dagen var "Verksamhetsidé, styrdokument och organisation". Jag vet inte varför, men det förekommer att institutiets rubriker på sina föreläsningar inte stämmer överens med innehållet. Den här gången var det inte ens i närheten, men jag fick ändå ut någonting av vissa delar av dagen.

Maddalena pratade framför allt om pedagogistans roll i en organisation. I de kommunala förskolorna i Reggio Emilia får man inte starta en förskola utan att man har en pedagogista. Det säger en hel del om hur man ser på sina pedagogistor. "Pedagogistan är en central figur för kvalitet och en skapare av kontinuitet", står det inskrivet i förskolans styrdokument i Emilia Romagna sedan år 2000. Spännande är att jag i den roll jag har i mitt förskoleområde här i Infjärden känner igen mig mycket väl i den beskrivningen. Det är så jag vill beskriva mitt uppdrag.  Maddalena gav följande bild av pedagogistans roll:

Här i Piteå kommun finns en pedagogista i varje förskoleområde och när Skolinspektionen gjorde sin granskning av kommunen skrev man såhär:
 
"Vid tillsynen av förskoleverksamheten i Piteå kommun framträder en tydlig och medveten koppling till förskolans läroplan. Såväl omsorg, fostran som lärande ses som självklara delar i den pedagogiska verksamhet som förskolorna erbjuder. Pedagogerna har ett professionellt förhållningssätt och inom varje skolområde finns en pedagogista med uppgift att tillsammans med rektorer och personal utveckla det pedagogiska arbetet. Att skapa stimulerande och utmanande lärmiljöer som ger barnen inflytande är centralt i utvecklingsarbetet."

Vi har en lång väg kvar här i Piteå, men förutsättningarna för utveckling är goda bl a tack var att vi pedagogistor finns i den kommunala organisationen och om vi används på ett klokt sätt så kan det bli riktigt bra.

Som pedagogista balanserar man hela tiden mellan att "stryka medhårs" och utmana, att bekräfta det som är gott och fungerar samtidigt som man tänker utanför boxen för att hitta ytterligare perspektiv och infallsvinklar. Man övar och utvecklar sin förmåga att öppna dörrar och bygga förtroenden gentemot alla personer i organisationen. Samtidigt ska man vara verksamhetsnära och involverad i det utforskande som barnen håller på med. Detta ger pedagogistan, som Maddalena beskrev det, "en dubbel identitet". Många gånger hamnar man därför som pedagogista i situationer där man måste ta ställning för något för att värna värden som finns inbyggda. Det kan gälla att värna om lärande processer som barnen är inne i när man hamnar i diskussioner som handlar mer om att värna de vuxnas intressen. Man kan också hamna i siutationer där man måste värna om kommundelens värden gentemot lokala politiker. Samtidigt ska man vara öppen för andra perspektiv och pluralism. Som ni hör så är det inte ett helt enkelt jobb att vara pedagogista, men jag älskar det :-)

Ha nu en go söndag!

/Martina L
 

ATT VARA I ETT FLÖDE AV INSPIRATON

De senaste veckorna har varit riktiga WOW!-veckor.
Dels så har jag börjat jobba i barngrupp igen, efter över två års uppehåll. Det är bara en dag i veckan men tillräckligt för att kittla nerven. Nerven som tangeras varje gång ett barn säger eller gör någonting som går rakt in i tankemaskineriet och som gör att man inte går därifrån oberörd.
Dels så har en vän dragit in mig i Twitter-världen. Jag hade ett konto sedan tidigare, men mest för att kunna följa personer som uttrycker intressanta saker i andra media. Nu har jag upptäckt pedagog-världen och en hel vårflod av inspiration och nya tankar bara sköljer över mig. Det roliga är att det finns en ömsesidighet hos alla dessa kloka människor. De vill veta vad jag tänker och hur jag ser på någonting och det känns som om jag har fått hundratals nya kollegor på bara några veckor :-)
Jag vill verkligen uppmuntra er till att skaffa ett Twitter-konto och börja följa #fskchatt på torsdagar kl 21-22. Veckans ämne är "Digitala lärmiljöer". Vi är många som behöver få oss en spark i baken när det gäller hur vi ser på digitala verktyg i förskolan. På torsdag har vi tillfälle att bli involverade. Man behöver inte skriva någonting. Det funkar bara att bara följa med i flödet.

Mitt Twitter-alias är @MartinaL71. Vi ses!

/Martina L