onsdag 24 december 2014

LUCKA NR 24 - #STAFETTJULKALENDERN2014

Så har vi nått nummer 24 i vår stafettjulkalender. Idag är det julafton. En dag som på många sätt har barnet i centrum. Vi lägger till rätta och ordnar, utifrån vad vi tror blir bäst för barnen. Vi lyssnar på deras önskningar och gör vad vi kan för att infria dem. I skenet av detta vill jag lyfta en liten bok med stora ord. Den är skriven av en polsk-judisk lärare som levde år 1878-1942 och som hade ett mycket modernt sätt att se på barn. Janusz Korczak var pionjär i det internationella arbetet för barns rätt. 

"Från vår tidiga barndom har vi lärt oss att det som är stort är mer värt än det som är litet..."

Den här boken får mig att haja till varje gång jag läser ur den. Den både utmanar och bekräftar. Den är skriven som en tankebok, med korta kärnfulla texter, och man läser med fördel en text i taget och begrundar. Jag skulle kunna skriva i det oändliga om barns rätt och barns perspektiv. Men det här är en bok som talar för sig själv. Den behöver inga tillägg. Därför bjuder jag er på två sidor ur den. Och med det vill jag önska er en GOD JUL och särskilt tacka alla er som gör #STAFETTJULKALENDERN till vad den har blivit. Ett alldeles alldeles särskilt tack till Maria Samrell. Utan din förtjänst hade jag aldrig hittat den här boken, "Barnets rätt till respekt". Det går redan nu att anmäla sig till nästa års kalender.



/Martina L

söndag 21 december 2014

LUCKA NR 21 AV TOMAS LUNDSGAARD - #STAFETTJULKALENDERN2014

I 2001 fik jeg mulighed for at deltage i en uges studietur i Reggio Emilia - det blev starten til min interesse for deres  pædagogik og deres måde at forstå arbejdet med børn og børnehaver (förskole). Andre i Danmark havde besøgt RE instituttet i Stockholm, men det at fornemme den ægte stemning i Italien var helt speciel. Derfor er jeg blevet glad for at følge alle jer svenske bloggere med interesse for Reggio Emilias pædagogik og læringssyn - sådanne har jeg endnu ikke fundet i Danmark, så det er dejligt at mærke begejstringen og det faglige engagement.
Den bog der fik stor betydning for min pædagogiske karriere var "Myten om børns opdragelse" af den amerikanske psykolog Judith Rich Harris. I bogen præsenterer hun i lettilgængelig form, hendes videnskabelige opgør med de klassiske udviklingspsykologiske teoriers syn på, hvordan børns personlighed udvikles. I mange år skrev hun lærebøger i udviklingspsykologi, men tvivlede mere og mere på dem. Børns udvikling er nok baseret på arv og miljø, siger hun, men forestillingen om at det eneste væsentlige miljø omkring barnet er forældrene er en myte. At så få har udfordret myten videnskabelig sker fordi vi har en tendens til at give det vi kan se betydning, og overser det vi ikke giver betydning. Børns kammeratskabgrupper er for Harris barnets væsentligste miljø, det er de sociale relationer til barnets kammerater og venner der påvirker barnets dannelse af personlighed, siger hun, mens forældrenes betydning er langt mindre. Når forældre flytter hen til områder hvor der bor andre som de vil relatere sig til, fordi de ubevidst ønsker at deres børn så bliver præget af de andres børn, siger hun. Harris kalder dette for en gruppe-socialisationsteori, og det der gør bogen så overbevisende er, at Harris minutiøst gennemgår psykologisk forskning i blandt andet tvillingeforsøg og studier af indvandrerbørn. Invandrer børn lærer det nye sprog langt hurtigere end deres forældre, netop på grund af gruppesocialisationen, siger hun. Også forestillingen om at barnets nummer i søskendeflokken nærmest deterministisk bestemmer udviklingen af personlighed, tilbageviser hun på overbevisende vis. De teorier, siger hun, er mere baseret på det forældrene gerne vil se, end på videnskabelige fakta.
Bogen betød for mig blandt andet:
  • Jeg blev optaget af det videnskabelige perspektiv. Den videnskabelige metode handler både om at være omhyggelig i sit eget arbejde, men også om at være metodisk kritisk til den teori man bliver præsenteret for. Noget af det jeg i Reggio Emilia opdagede var den betydning lærernes univeritetsuddannelse havde på deres metodik, og min drøm om at læse videre på universitetet blev vakt.
  • Jeg blev opmærksom på hvordan børnene leger sammen i grupper i børnehaven, og hvilken betydning det har, både for børnegrupperne og for det enkelte barn. Det er denne empiriske
    konstatering Harriet Strandell henviser til når hun konkuderer, at pædagoger ikke møder
    børn en-til-en, men at personalet derimod møder et ”..,netværk af relationer mellem
    børnene..”(Strandell, 1994, p. 215). Jeg blev optaget af at undersøge det nærmere, og mere teoretisk, og derfor sluttede ringen med min thesis om børnehavebørns fællesskaber på Århus Universitet.
Harris bog er ikke en bibel for mig, men snarere et vidnesbyrd om, at man i sit arbejde med at skabe glæde, udvikling og skabende pædagogik i børnehaven, også bevarer en kritisk og rationel tilgang til sit arbejde.



God Jul
Thomas Lundsgaard

Harris, J. R. (2000). Myten om børns opdragelse. København: Gyldendal.
Strandell, H. (1994). Sociala mötesplatser för barn. Helsinki: Gaudeamus.
Lundsgaard, Thomas (2013). Børnehavekapital. Århus: Århus Universitet


lördag 20 december 2014

LUCKA NR 20 AV ANNE-MAY FIEDLER - #STAFETTJULKALENDERN2014

Alla stora har en gång varit barn. (Men det är inte många av dem som kommer ihåg det.)

Så börjar boken “Lille Prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry.

Det var där den fångade mina tankar om varför vi inte ser på saker ur andra perspektiv. Tillåter oss själva att vara i kreativiteten och fantasin tillsammans oavsett om vi är barn eller vuxna. Människors olika bilder ger livet något att förhålla oss till.

I mitt yrke som förskollärare använde jag ofta delar av boken för att diskutera och skapa inre bilder tillsammans med barnen. Jag märkte snabbt att de andra pedagogerna blev nyfikna och vi arbetade vidare med delar av boken både på personalmöten och föräldramöten. Värdegrundsarbetet fick fart genom skönlitteraturen.

Fantasi delas ofta in i barns och vuxnas fantasi. Där vuxnas fantasi värderas högre och kan tolkas som kreativitet.  Där det som är viktigt räknas i siffror. Statistik och betyg, men ingen frågar om vem man egentligen är och vad man tänker.

Alla stora älskar siffror. När du talar med dem om en ny vän, så frågar de aldrig om det som är viktigt. De säger aldrig: ”Hurdan klang har hans röst? Vad vill han helst leka? Samlar han fjärilar?” – De frågar: ”Hur gammal är han? Hur mänga bröder har han? Hur mycket väger han? Hur mycket förtjänar hans far?” Först efter att ha fått reda på allt det där tror de. Att de känner honom.”

Idag är jag förskolechef och använder mig fortfarande av citat ur boken som underlag för värdegrundsfrågor.



fredag 19 december 2014

LUCKA NR 19 AV INGELA MARTINEZ LÖVGREN - #STAFETTJULKALENDERN2014

Claes Schmidt eller Sara Lund kom ut som transvestit 2003. I boken tar han upp normer och värderingar som styr våra liv. Jag tycker att jag är en fördomsfri människa men jag får den ena käftsmällen efter den andra när jag får ta del av hans sätt att se på livet och tillvaron. 

I vår profession som lärare i förskolan ser jag denna bok som viktig att ta del av utifrån arbetet med normer och värden. Jag ställer mig frågan "vill vi att våra barn ska vilja våga spela huvudrollen i sitt eget liv".

Titel: "Från man till människa"
Författare: Vesna Maldaner och Claes Schmidt/Sara Lund


onsdag 17 december 2014

LUCKA NR 17 AV IDA ALNERVIK - #STAFETTJULKALENDERN2014

Det är lätt att snöa in sig i sin egen verksamhet och sina egna projekt ute på förskolan. Jag tycker att det är viktigt att vi också tar del av varandras tankar för inspiration och reflektion. Tipsar därför om denna lilla bok om en förskolas projektarbete:

"Ge lite luft åt en kompis - barn utforskar fysik och aerodynamik på förskolan" 
av Åsa Hedberg



fredag 12 december 2014

LUCKA NR 12 AV MARIE CARLSSON - #STAFETTJULKALENDERN2014

För mig har det varit svårt att välja vilken bok jag ska presentera i julkalendern. I förra årets kalender presenterades flera av de böcker jag har läst och inspirerats av och i år har det varit intressanta böcker som jag ser fram emot att läsa. Jag tar mig friheten att välja två böcker. 

Den första boken är Den meningsfulla högläsningen av Anne-Marie Körling, den läser jag just nu. I boken beskriver hon vinsterna med högläsning och hur vi kan göra läsningen meningsfull. En liten tunn bok som är mycket läsvärd. Jag känner att jag behöver läsa flera av sidorna mer än en gång, texten väcker så många tankar. 





Den andra boken jag rekommenderar är Vägen till språket av Monica Centerheim - Jogeroth. Hennes utgångspunkt i boken är att barn måste förstå ordens innebörd och betydelse för att de ska kunna få ett fungerande språk. Hon menar att hela barnet behöver stimulans för att de ska kunna utveckla sitt språk och att det kan ske med hjälp av språk-, sång-, rörelse- och dramalekar men även avspänningsövningar mm. Första kapitlet i boken innehåller fakta kring hur barnets språkutveckling ser ut men också vilka svårigheter som kan finnas och hur vi kan arbeta för att förebygga alternativt överbrygga svårigheterna. De övriga kapitlen innehåller bland annat finger- och rörelselekar, lekar som tränar kroppsmedvetenhet, balansövningar och avslappningsövningar och så vidare. Listan på ramsor, sånger, lekar och språkövningar är mycket lång och det känns som att det finns 
något för alla åldrar att glädjas över och lära sig av. 


torsdag 4 december 2014

LUCKA NR 4 AV GUDRUN ALDA HARDARDOTTIR - #STAFETTJULKALENDERN2014

Dagens lucka kommer från min isländska kollega och vän från pedagogogistautbildningen 2008/09, Gudrun Alda Hardardottir. Hon rekommenderar boken 

"The Ethics in Lori Malaguzzi´s Philosophy"


"The child needs love in order to feel safe, but that love should not 
suffocate the child´s rights to explore other relationships that may
also be meaningful to him or her." 

onsdag 3 december 2014

LUCKA NR 3 AV MALIN EKBERG - #STAFETTJULKALENDERN2014

Jag funderade länge på vilken bok jag skulle skriva om som förändrat mig som pedagog eller pedagogisk ledare. Det finns ju en rad ledarskapsböcker om hur det är att vara ledare i förskola och skola idag. Många av böckerna handlar mest om komplexitet och strategier för att kunna hantera alla olika delar av ledarskapet som krävs inom förskola och skola idag. Jag vill titta på ledarskapet i förskolan då jag tillsammans med en hel del förskollärare diskuterat ledarskapet i förskolan idag. Vad är det egentligen en chef och ledare har för ansvar för förskolan idag. Vad är uppdraget och hur tar jag mig an uppdraget. Då blev valet av bok ganska enkelt. Denna tjocka kanske tråkiga, kanske inte ens öppnade bok av många SKOLLAGEN. Skollag (2010:800) är en lag i Sverige som styr skolväsendet, vissa särskilda utbildningsformer, och annan pedagogisk verksamhet som bedrivs istället för utbildning inom skolväsendet. Skolväsendet består av förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, specialskola, sameskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola, kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna, och utbildning i svenska för invandrare. Skollagen omfattar även fritidshem.

2010 blev förskolan en del av skollagen, en utbildningsform i lagen. Vad säger skollagen om förskolan som utbildningsform, Jo bland annat 1 kap paragraf 5 Förskolan skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Själva uppdraget att leda en förskola och tolka lagen är inte komplext. Det kanske mer komplexa arbetet handlar om de metoder som jag som ledare väljer att arbeta efter. Lagen är så tydlig som den kan vara.

Ord är alltid tolkningsbara, men för mig är det inte ok att 2014 ha verksamheter som styrs efter pedagogers lust och intresse, där rättvisetänk och normer satta av pedagogerna styr verksamheten. Där miljöer inte har förändrats sedan år tillbaka. Där inget av verksamheten grundar sig i varken forskning eller beprövad erfarenhet. Det är dags att vi ändrar på det nu.


Så min fråga till dig, som jag vill skicka med den 3:e december i min lucka som pedagogisk ledare vare sig du är förskolechef/rektor eller pedagogisk ledare: Hur vet du att din verksamhet vilar på en vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Och hur ser du till att den gör det?



/Malin Ekberg




tisdag 2 december 2014

LUCKA NR 2 - #STAFETTJULKALENDERN 2014

När jag började fundera över vilken bok jag skulle vilja gömma bakom denna lucka hade jag först tänkt bjuda på någon nyutgiven godbit. Det kommer så många intressanta böcker hela tiden. Tyvärr har jag bara haft tid att läsa delar ur böcker under hösten och därför har jag istället valt att börja gräva bland mina bokskatter som har några år på nacken. 

Den aktualitetsmässiga "livslängden" på en bok avgörs av flera faktorer. Den här är fortfarande hållbar eftersom den behandlar grundläggande filosofiska ställningstaganden. I tider som dessa, då de personliga åsikterna om vad en förskola ska vara tycks ta större utrymme än vad uppdraget i själva verket ålägger oss att göra av platsen förskolan, känns den mer aktuell än någonsin.


"Förskolans läroplan har en grundsyn på barn, kunskap och lärande som bygger på uppfattningen att varje barn måste bemötas av vuxna som ser dess möjligheter och som engagerar sig i det medmänskliga samspelet. I detta ligger också en värdering av vad dagens barn behöver för att kunna ta itu med morgondagens vuxenvärld."

Ur "Barn med rätt att lära - perspektiv på förskolans läroplan" av Tove Jonstoij (UR 2000, s 13)

/Martina L

onsdag 12 november 2014

#STAFETTJULKALENDERN 2014 - VILL DU VARA MED?

Adventstid närmar sig med stormsteg och det finns fortfarande möjlighet att haka på Stafettjulkalendern 2015.

Stafettjulkalendern startades förra året och innebär att olika personer varje dag tipsar om en bok, relaterad till sitt arbetet på förskolan/skolan, som betytt mycket för en. Har man en blogg kan man t ex skriva ett blogginlägg som jag länkar till. Annars går det bra att skicka titel och motivering till varför boken är läsvärd, så gör jag ett blogginlägg om den i ditt namn. Förra årets kalender hittar du här.

Årets anmälda deltagare är:

1/12 Linda Thomsson
2/12 Martina Lundström
3/12 Malin Ekberg
4/12 Gudrun Alda Hardardottir
5/12 Fredrik Larsson
6/12 Maria Samrell
7/12 Jenny Henriksson
8/12 Linda Linder
9/12 Markus Bergenord
10/12 Camilla Svedberg
11/12 Tessan Åkerblom
12/12 Marie Carlsson
13/12 Hanna Rylander
14/12 Ann Kronberg Larsson
15/12 Ingela Åström
16/12 Gunilla Bohman
17/12 Ida Alnervik
18/12 Malin Jonason
19/12 Ingela Martinez-Löfgren
20/12 Anne-May Fiedler
21/12 Tomas Lundsgaard
22/12 Ann Kronberg Larsson
23/12 Maria Samrell
24/12 Martina Lundström


Som du ser finns det 1 plats kvar. Vill du vara med?

/Martina L

söndag 9 november 2014

"JAG TYCKER!" - OM FRIÅKNING I FÖRSKOLAN

Det verkar som att vår Skollag och vår läroplan är tolkningsbar in absurdum. Att mejsla så till den milda grad i läroplanen för att den ska passar in i ens egna åsikter om vad förskolan ska vara för en plats har lett oss fram till en förskola som håller på att bli väldigt grumlig och suddig i konturerna. "Jag tycker" har blivit synonymt med "så är det"...

Att arbeta i förskolan innebär att man är tjänsteman på uppdrag av Utbildningsdepartementet. Det här uppdraget kan komma att förändras under ens tid i yrket. Förändras uppdraget så att det strider mot min personliga grundsyn måste jag ompröva mitt yrkesval. För egen del har jag gjort ställningstagandet att om det blir så att det införs uppnåendemål för enskilda barn i förskolan, då slutar jag. Att arbeta kvar i ett uppdrag som strider mot min grundsyn drabbar både mig, barnen och förskolan som institution.

Förskolan är ingen skola, lik den institution som de flesta av oss associerar till när vi hör skol-begreppet. Förskolan är barnens samhällsarena där deras röster ska tas på allvar, höras och synas, där deras rätt till utveckling och lärande ska främjas. Undervisning i förskolan är inte detsamma som den undervisning vi själva fått då vi gått i skola. Undervisning i förskola handlar om att lära sig hur man är tillsammans och utforskar kunskapsinnehåll, i skapande och lek med sinnen och kropp, i processer som man själv har inflytande över och kan påverka. Bedrivs undervisning på det här sättet innebär det både lustfylldhet och frihet. Här behövs det många tydliga exempel som synliggör hur detta går till, eftersom så många förväxlar undervisning med avsaknad av rättigheter, inflytande och frihet. En förskola som enbart har som mål att dagen här och nu ska vara rolig fullgör inte sitt uppdrag. En förskola ska både vara lustfylld här och nu, samtidigt som den lägger grunden för barnens förmåga att inhämta kunskaper när de börjar skolan. Förskolan har ett stort ansvar för att så många stigar som möjligt trampas upp i barnens formbara hjärnor, annars bidrar vi till ökade klyftor mellan barns förutsättningar att klara sig bra i skolan.

Jag undrar: Hur har skollag och läroplan implementerats när det forfarande, 5 resp 16 år senare, verkar vara allmänhetens fria åkning beträffande hur man tolkar dem? Vem tar ansvar när tolkningarna av läroplanen börjar bli så slappa att barnen inte får det inflytande de har rätt till? Vem försvarar barns rätt till meningsfullhet, utmaning och stimulans när detta helt felaktigt tolkas som motsättning till lustfylldhet och frihet. Vem värnar om kvaliteten i förskolan för barnens skull?

/Martina L


lördag 8 november 2014

LEGO ELLER INTE - OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser. 

Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.

Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar.  I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa "lydig kreativitet", ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.

Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok - om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång - kort, smal - tjock, mjuk - hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte  en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet - vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att "barnen tycker det är roligt" vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika "roligt" med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.

På frågan om "lydig kreativitet" bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?

Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej - det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; "vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot - gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också - vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?" Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är "roligt" är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart "roligt" får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet - mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade "roligt" varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.

/Martina L

PS. Märk väl...det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan...DS.

söndag 26 oktober 2014

PITEÅ KUNSKAPSFESTIVAL

På måndag och tisdag ska jag vara med på Piteå kunskapsfestival. Jag kommer att stå i Lektionsbankens monter och dessutom hinna lyssna på och äta lunch med intressanta föreläsare. Ska försöka hinna med att både blogga och twittra.

/Martina L

onsdag 8 oktober 2014

BARN OCH ELEVER SOM HUVUDPERSONER I DEN PEDAGOGISKA VERKSAMHETEN

Jag arbetar inom förskolan men befinner mig ofta i gränslandet mellan förskola och skola rent tankemässigt. Därför lyssnar jag gärna på Daniel Barker när han berättar om hur han flippar sitt klassrum, för att "eleverna ska bli huvudpersoner på lektionerna och inte läraren"... Daniel undervisar gymnasieelever i fysik. Ändå möts våra tankar i just den formuleringen... Det är en kittlande tanke att vi kanske någonstans kan börja bygga ett "tillsammans" kring hur vi ser på och arbetar kring våra barn som sedan ska bli skolans elever. Jag hade ett samtal med min 16-årige son om detta i förra veckan. Han fick läsa en text jag skrivit till boken "Mediepedagogik på barnens villkor" som utkommer på Lärarförlaget i början av december. "Det här med att man får vara så kreativ i förskolan och tänka hur man vill...det blir problem när man kommer till skolan. Där finns ingen plats alls för sådant. Där vill lärarna att vi tänker lika..." Jag blir så stolt över att han kan uttrycka sig på det viset. Jag blir bestört över hans självupplevda berättelse. Men jag blir också taggad, taggad till tusen för att göra allt jag kan för att inga fler elever ska behöva uppleva samma sak.

Men det finns saker som förbryllar mig även när det gäller förskolan. Hela hösten har jag i olika förskoleforum på sociala medier sett pedagoger ställa frågor som: Vi ska ha tema höst - har ni några tips och idéer på vad vi kan hitta på med barnen? Vi ska jobba med Barbapapa - vad kan man göra av det? Ännu mer förbryllad blir jag när några faktiskt svarar med just "tips och idéer"...Att delakulturen växer och frodas tycker jag är underbart, men vart tog barnen vägen? Den egna barngruppens nyfikenhet, intresse, tidigare kunskaper och erfarenheter, frågor och undersökande - där finns svaret på frågorna. De svaren kan man inte få någon annanstans än att rikta blicken inåt, genom att vara nyfiken och lyssnade på sin egen barngrupp.  Låt oss aldrig tappa den utgångspunkten för vårt förskolepedagogiska arbete. Annars riskerar vi att även barnen i förskolan börjar uppleva att de måste tänka och göra lika och blir bifigurer i en pedagogisk verksamhet som styrs och bestäms av pedagogernas val...

/Martina L

PS. Däremot går det alldeles utmärkt att ta hjälp utifrån när man vill komma på ingångar för det fortsatta undersökandet, fördjupningen i barnens frågor. I den fasen blir det oftast bara bättre ju fler man bjuder in i reflektionen och tänkandet. I våra förskolor använder vi oss av ett ramverk för våra reflektioner där man kan säga att observationen av vilka frågor barnen ställer sig i sitt undersökande föregår själva reflektionen. Att be kollegor om hjälp att tänka vidare kommer i steg två. Där blir det också tydligt att sociala medier kan fungera som ett utvidgat kollegium. DS.

torsdag 2 oktober 2014

#STAFETTJULKALENDERN 2014

Ja. Det blir en stafettjulkalender även 2014. Det känns oerhört glädjande. I år behövde jag inte ens skicka ut någon förfrågan om deltagande innan de första anmälningarna började strömma in. På bara ett par timmar fyllde jag nästan halva kalendern med namn, men det finns fortfarande platser kvar...

Vad är stafettjulkalendern kanske någon undrar? Det var en grej jag drog igång via Twitter förra året för att ge möjlighet att dela med sig av betydelsefulla böcker kopplade till sitt arbete inom förskolan Upplägget är detsamma i år men förhoppningsvis får vi en del nya människor och, framför allt, nya boktitlar bakom de 24 luckorna. Vill du ta del av förra årets kalender hittar du den här

Jag hoppas att fler av er nu är sugna på att dela med er genom att anmäla er till #STAFETTJULKALENDERN2014. Meddela mig via Facebook eller Twitter @MartinaL71. Först till kvarn...

/Martina L

onsdag 24 september 2014

PEDAGOGISKA MILJÖER I FÖRSKOLAN

Min Twitter-vän Linda Linder skrev igår ett bra och användbart blogginlägg när det gäller utformandet av pedagogiska miljöer i förskolan. Användbart för alla som inte vet var man ska börja men även för er som ofta ändrat om i er miljö. Grundantagandet i våra läroplaner är att barn föds nyfikna. Vårt uppdrag är att utmana och stimulera och skapa goda förutsättningar för barnen att söka förståelse för sin omvärld. Min erfarenhet är att förskolan ofta är utformad som en egen värld, där barnen lär sig saker som fungerar i just det sammanhanget. Men tänk att vi ska förbereda barnen för ett liv i den stora världen utanför förskolan, i en framtid som vi inte har en aning om. Miljön och materialet är en otroligt hjälp i det arbetet. Använd Lindas blogginlägg och fundera över vilket barn man kan bli i era miljöer. Skriv gärna och berätta hur det har gått.

/Martina L

tisdag 9 september 2014

SAMARBETE MED STUDENTER

I dessa tider är det många studenter som börjat fundera på inom vilket kunskapsområde de ska skriva sin uppsats. Min erfarenhet, både som student men även som f d lärare i förskollärarutbildningen, är att det är en fördel om man skriver om något där man själv är nyfiken. Vad vill du undersöka? 

Att skriva uppsats är ett tillfälle att få fördjupa sig inom teori och tidigare forskning. Det är också ett tillfälle att öka sin förståelse för hur teori och praktik hänger ihop. Dessutom är det ett fantastiskt bra tillfälle att knyta kontakter ute på arbetsmarknaden.

Luleå Tekniska Universitet bjöd in oss representanter från förskolan till en "speed-dating" med sistaårsstudenter i förra veckan. Där fick jag och vår förskolechef presentera kunskapsområden inom vår organisation som vi behöver hjälp med att undersöka och följa upp. Idag har jag bokat ett möte med en av studenterna. Det blev en "perfect match", helt enkelt. Det känns som en enorm möjlighet för oss att bidra till studenternas utveckling men också som ett stort bidrag från studenternas sida till vårt organisation.

Nu söker vi fler studenter som vill använda våra förskolor för att samla in empiri. Vi har en rad olika områden vi vill ha hjälp inom, men framförallt när det gäller att undersöka hur iPads används inom vår organisation. Förra arbetsåret fick samtliga avdelningar iPads. Syftet var att den ska vara ett verktyg för både barn och pedagoger i arbetet med pedagogisk dokumentation. Har den blivit det? Hur används den? Till vad? Av vem? Vilka appar? Osv...

Är du/ni intresserade så hör av er till mig via martina.lundstrom@pitea.se. Bor du/ni på annan ort så försöker vi tillsammans hitta en lösning.

/Martina L

tisdag 12 augusti 2014

SOMMARFÖRSKOLA DEL 2

I tidigare inlägg har jag berättat att vi i Infjärdens förskoleområde gjort en nysatsning på vår sommaröppna förskola. I många år har den kallats "jouröppet", vilket vår förskolechef beslutade att ändra på. Fr o m i år heter den "Infjärdens sommarförskola" och en satsning har gjorts på såväl planering som innehåll och dokumentation.

Jag fick som pedagogista och ledningsresurs i uppdrag att utforma ett kvalitetsdokument för sommarförskolan. Samtliga pedagoger fick ta del av och komma med synpunkter på dokumentet. Därefter färdigställdes det och presenterades på ett särskilt föräldramöte för de föräldrar som skulle ha sina barn på sommarförskolan. Föräldramötet ägde rum på förskolan som skulle vara öppen. Då fick de även träffa den pedagog som skulle arbeta hela sommaren samt pedagogen som var samordnare. En del av de pedagoger som skulle arbeta veckovis under sommaren var också där.




Organisationen inför och under sommarförskolan har alltså sett ut enligt följande:

1 pedagog som ansvarat för samordning och förberedelse (samlat in info om varje barn och satt ihop pärm, sammanställt listor för specialkost, förberett märkning av hyllor och vagnar mm)
1 pedagog som arbetat alla fem veckorna.
3-4 av våra ordinarie pedagoger/vecka.

Sommarförskolans innehåll och dokumentation kommer jag berätta mer om i kommande blogginlägg.

/Martina L

tisdag 5 augusti 2014

HUR GÅR DET MED VÅRT eTWINNINGPROJEKT?

Trogna läsare känner till att vi under våren sjösatte ett eTwinningprojekt med en förskola på Island, som jag lovade att återkomma till. Det som hänt är att den förskola vi initialt hade fått kontakt med helt enkelt inte kommunicerade alls med oss. Det kom aldrig några svar på barnens frågor från barnen på Island. Vi har ingen aning om varför. Men vi ger inte upp så lätt. Nu har vi fått kontakt med en ny förskola på Island, tack vare en isländsk pedagogistakollega till mig. Tack Sita! Förskolan har redan svarat och ser fram emot samarbete till hösten. Utgångspunkten är en gemensam fråga till barnen på de två förskolorna, med koppling till närmiljö och naturvetenskap. Ni kommer naturligtvis kunna följa projektet här på bloggen.

/Martina L

onsdag 23 juli 2014

SNIPP, SNAPP MEN INTE SLUT - OM SAGORS VÄRDE I EN FÖRÄNDERLIG TID

"Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!" Hur många av oss har inte fått uppleva avslutningen på en riktigt bra och spännande bok? En sådan där bok fylld av en berättelse som griper tag i en och slutar i att man liksom kan andas ut...det var ju bara "hittipå"...Sida efter sida har vi följt med i en handling som tagit oss genom glädje och sorg, hopp och förtvivlan, njutning och rädsla. Är det inte just det som kännetecknar en riktigt bra berättelse?

Jag är en person som vurmar för barnens perspektiv. Det finns faktiskt stunder då jag upplever att det är mitt "mission" här på jorden - att få vuxna att lyssna och försöka förstå barnen och på så sätt stärka barnens plats i det demokratiska samhället. Därför blir jag så förb****t arg när jag läser att några vuxna experter på området fått för sig att den klassiska sagan om Rödluvan och vargen behöver skrivas om. Ännu argare blir jag när man påstår att det är "för barnens skull", som det så ofta heter. Till alla er som tänker att barn föds in i den här världen bräckliga och veka vill jag bara säga: Det är ett sätt att se på barn som inte säger någonting om hur barn är eller vad barn kan bli. Däremot så är det ett sätt att se på barn som kan förstärka deras bräcklighet. När jag började min karriär inom förskolan, för ca 20 år sedan, var det just detta synsätt på barn som dominerade. Idag pratar man istället om "det kompetenta barnet", vilket innebär att man ser barn som rika på förmågor och kompetenser. Jag har själv varit med om resan mellan dessa två synsätt. Ur den erfarenheten skulle jag kunna lyfta fram hundratals med exempel på vilken avsevärd skillnad det gör för barnet, beroende på vilket sätt det betraktas av de vuxna som omger henne/honom. Utifrån detta känns hela grejen med att klassiska sagor ska skrivas om för att skydda barnen som otidsenlig. Att det dessutom återigen är vuxna som ska in och söndra i något som kan betraktas som barnens sfär för mina tankar in på frågor som rör människovärde och demokrati.

Lek med tanken att några experter skulle lägga fram förslaget att sagan om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige behöver revideras för att ingen nu levande människa på allvar ska få för sig att det faktiskt går att rida på en gås eller att Vilhelm Mobergs klassiker om Raskens behöver uppdateras för att inte motverka dagens jämställdhetsarbete; hur skulle reaktionen bli på detta? Skulle det kännas ok? Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att många, många fler inflytelserika röster skulle höjas än det gjorts när det gäller Rödluvan och vargen. Varför? Är det för att vi vill värna den svenska kulturskatten eller är det kanske för att vi vill skydda och bevara berättelserna som betytt och betyder mycket för oss vuxna? Berättelserna som tagit oss genom olika upplevelser och känslor...

Dagens samhälle präglas av hög förändringstakt på flera plan och barnen som växer upp idag är själva i hög grad producenter av berättelser som de dessutom själva dokumenterar. Vi kan idag inte säga hur stor andel av vår tids berättelser som kommer att leva kvar och sätta avtryck för kommande generationer. Var tid har sin prägel och varje tid bär spår av tider som har varit. Kan det vara så att experterna i sin iver att skydda och lägga tillrätta för dagens barn håller på att sopa igen spåren till vår historia? En tid då sagor och berättelser tog tid på sig att skapas och växa. En tid då den muntliga berättartraditionen dominerade och en penna var att betrakta som lyxvara. Kontrasten till dagens samhälle, där det mediala bruset överröstar var människas tänkta tanke och där de dagligen produceras och konsumeras miljontals med nya berättelser, blir påtaglig när man faktiskt försöker föreställa sig var, hur och när bröderna Grimms klassiska sagor växte fram.

Jag skulle vilja att vi för en stund bortser ifrån den kulturhistoriska aspekten och ser på sagors betydelse rent mänskligt. Finns det något värde för lyssnaren/läsaren i själva berättelsen, ett värde som raderas ut ifall man gör betydande ändringar i innehållet? Om vi gör en återkoppling till inledning och funderar en stund över varför vi överhuvudtaget läser skönlitterära böcker och vilka böcker vi helst väljer att läsa. Vem vill läsa en bok där man inte blir berörd och vem läser en bok bara för att få veta vad som händer i slutet? "Att läsa är att resa" lyder en slogan hos en av våra stora återförsäljare av böcker. Det är en resa i tanken men också en resa genom sina känslor. Oräkneliga gånger har jag suttit med ett barn i mitt knä och känt ett barn vid min sida som liksom kryper ihop eller klamrar sig fast när bokens handling blir som mest spännande. Alla dessa barn har lättade hjälpt mig att smälla igen boken sista pärm med orden "Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!" Och i samma sekund som vindpusten från bokpärmarna som smäller igen når våra ansikten har jag kunnat känna hur deras kroppar liksom sjunkit ihop och slappnat av. Det som ur en vuxens perspektiv har sett ut som en vilostund i soffan har i själva verket varit en resa för barnen som har lyssnat. En resa där man fått möta faror och okända situationer samtidigt som man suttit tryggt i närhet med sina vänner. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att förbereda sig inför de faror som ett liv kan innehålla. Och precis när hårstråna lagt sig till rätta på våra huvuden igen och kropparna slappnat av händer det nio gånger av tio att något av barnen sträcker på sig, viftar ivrig med armarna och säger "Igen!" med glödande blick.

Är det något jag är rik på så är det läsupplevelser med små barn. Det skulle aldrig falla mig in att ändra i en berättelser för att skydda barnen. Tvärtom. Varje gång vi kommer till det absolut läskigaste stället...när kropparna är spända som fiolsträngar och en del griper tag i mina armar...då stannar vi kvar där extra länge - tillsammans. Vi känner på känslan - tillsammans. Vi smakar på känslan - tillsammans. Där törs vi vara för vi vet att vi tar oss igenom - tillsammans. Men i en tid där vuxna kanske inte har tid är det enklare att plocka bort och släta ut. Och har man ändå slätat ut det som är essensen i handlingen kan man lika gärna skippa både snipp, snapp och snut. För eftersom sagan aldrig riktigt började, behövs det ändå inget slut...

/Martina L

Läs gärna andras inlägg på samma ämne: