ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR...

Tänk er en gammal skola...på kvällstid...mörkt, tyst, uppställda stolar...

Och så tänker ni er ett 30-tal pedagoger som arbetat i förskolan hela dagen...och nu ska de ta plats i den gamla skolan, på kvällstid, bland uppställda stolar...det är dags för arbetsplatsträff och ämnet för kvällen är Skollagen...

Händelsen är hämtad från en av mina gamla arbetsplatser och trots att jag tycker Skollagen är intressant och trots att jag inte hade arbetat i barngrupp alls den dagen höll till och med jag på att somna.

Att miljön har betydelse för barnens lärande, det är ingen nyhet längre. Men hur är det med pedagogerna? Hur skapar vi dynamiska lärmiljöer för dem? Hur gör vi möten och nätverksträffar energifyllda? Vad triggar de igång? Jag har ofta fått husera med arbetslag och nätverksgrupper i lånade eller delade rum, där inget får sättas upp på väggarna och allt måste lämnas precis som man fann det.  Den tröghet jag upplever i systemet när det gäller pedagogers utveckling tror jag delvis hänger ihop med att vi som har som uppdrag att bidra till deras utveckling ofta får dåliga förutsättningar för det, såväl tidsmässigt som miljömässigt, och långa perioder har det känts som om jag trampat vatten.

Vill vi ha förändring måste vi se till att skapa förutsättningar för förändring.

Min dröm är fler kreativa mötesrum för pedagogerna; där sinnena väcks till liv, där händerna har svårt att hålla sig borta från materialen och där nya konstruktiva tankar kan födas...jamen, det är ju precis sådana miljöer barnen har rätt till. Vi är kanske inte så olika ändå ;)

/Martina L

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

Förra året skrev jag två blogginlägg där jag lyfte vår satsning på att säkerställa att vår sommarförskola verkligen höll god kvalitet. Inför sommaren utarbetade jag kvalitetsdokument som pedagogerna skulle använda sig av vid planering och reflektion under sommaren. De liknade de dokument som vi använder under hela året. Den största skillnaden ligger i att man inte kan bygga upp riktigt samma kontinuitet kring rutiner för reflektion och planering i och med att såväl barn som pedagoger byts ut flera gånger under sommaren.

Kvalitetsdokumenten + den hållbara lådan skapade goda förutsättningar för pedagogerna att bedriva en riktigt bra verksamhet under sommaren. När vi efter sommaren tog del av dokumentationen blev jag oerhört stolt och berörd över det utförda arbetet. Det synliggjorde den viktigaste länken i att skapa förskola av god kvalitet - pedagoger som tog sitt ansvar och ville få saker att hända. Här ser ni ett exempel, hämtat från Infjärdens förskolor sommaren 2014 (under en av årets varmaste veckor):

/Martina L

PS. Till sommaren slutar jag som pedagogista i Infjärdens förskolor. Det har varit några fantastiska år och än har jag inte berättat allt jag har att berätta från den här tiden. Fr o m i nästa vecka kommer jag att ha min verksamhetsbas i några av Västra Göteborgs förskolor. Nya möten och nya möjligheter väntar. DS.

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA...

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?

Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?

Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: "Vad ska barnen göra?" än "Varför ska barnen göra det?". Den didaktiska frågan "varför" är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten "Kultur och estetik i skolan" (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: "Vad kan vi göra för pyssel om...?". Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: "Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?"

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om...egentligen?

/Martina L

"DET SNÖAR SÄLLAN FRÅN EN BLÅ HIMMEL..."

Rubriken till detta inlägg är lånad från Karin Wallins bok "Pedagogiska kullerbyttor" (HLS Förlag, 2003) för att den etsat sig fast hos mig sedan jag först läste den.

Jag hör/läser i olika sammanhang efterlysningar av pyssel inom olika områden; rymden, kroppen, bokstaven N osv. Det är fantastiskt med det kollegiala utbytet som sociala medier erbjuder men det är någonting i en del av de här efterlysningarna som skaver hos mig. Jag känner i princip aldrig till bakgrunden och de sammanhang som dessa efterlysningarna springer ur, men ändå...

Ordet "pyssel" är ett problematiskt ord för mig. Det första jag tänker är: Vad erbjuds de barn som inte vill "pyssla" och hur ser pedagogen på själva pysslandet? Vad är syftet med pysslet när pedagogen har så svårt att tänka ut det och dessutom, i flera fall där jag fått inblick, svårt att motivera barnen/eleverna till att vilja delta?

"Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal- och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik. Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas såväl i skapande processer som i tillämpning." (Lpfö 98/10)

"Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet." (Lgr 11)

Det centrala begreppet här är skapande. En aspekt av skapande är att man producerar. "Produkten" som avses är inte främst själva alstret, slutprodukten. Skapandet producerar tankar och processer, gestaltar något som tidigare inte existerat. Att man utifrån sitt eget perspektiv framställer något nytt och unikt. Ur ett lärandeperspektiv är det inte slutresultatet som är det viktiga utan processen under arbetets gång. Individen motiveras genom att skapandet sätter denne i relation till något, t ex ett visst kunskapsområde, och att dennes förståelse av området är det som gör uppgiften meningsskapande. I skapandet finns utrymme att vara kreativ, att tänka och göra utanför boxen. Där göds innovation och uppfinningsrikedom.

Ett annat centralt begrepp när det gäller skapande är kommunikation. Skapande arbete sker i ett sammanhang där det som skapas kommunicerar någonting till sin omgivning. Att det finns en mottagare av det som kommuniceras är också ett sätt att göra det meningsfullt. Den som skapar uttrycker sig genom det skapade. Som pedagog behöver man visa sin nyfikenhet för budskapet. Mångfalden av uttrycksformer är ett verktyg för demokrati, för att alla ska komma till "tals". Inte bara de barn /elever som äger ett rikt talspråk. Därför är det så viktigt att vi skapar möjlighet för alla att uttrycka sig, inte bara de som vill "pyssla". Någon kanske vill bygga, dansa, fotografera, musicera osv... Eller kanske alltihop? Finns den möjligheten?

I boken "Pedagogiska kullerbyttor" (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande:

"Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande. Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? 

Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. På stadsgator blir den en brun geggig modd av sörja. I skaren kan snön hålla ihop i stora blänkande flak. Ibland går det att krama snöbollar. Andra gånger håller snön inte alls ihop. Ibland knarrar den under fötterna. Ibland trycks den ihop i hårda vallar. Andra gånger håller den att gå på. Ofta syns det spår i snön - en skogsmus, en kanin, en lastbil? Eller är det en ängel som något barn har gjort? Ibland har rimfrosten målat en vit djungel av växtlighet på fönsterrutan. /.../

Kreativitet är en möjlighet vi alla föds med. Den behöver tas tillvara för att utvecklas och för att finnas kvar. Barn tycker om kopplingar och lekar med sina minnen, sinnen och kunskaper. Den som bara erbjuder barnen blått papper, lim och lite vit bomull eller vitt silkespapper missar allt det som snö kan vara enligt barn. Det blir en torftig vuxenbild och en fattig symbol för snö på samma sätt som de uppklistrade "lövliken" på sina bruna stammar..." (Karin Wallin, s 63-64) 

Foto: http://www.gurragillar.se/rysk-fotograf-tar-fantastiska-narbilder-pa-snoflingor-sa-har-har-du-aldrig-sett-sno-tidigare/ 

 När vi söker efter "pyssel" söker vi då brett skapande inom alla uttrycksformer, för att ge alla utrymme att komma till tals? När vi söker efter "pyssel" söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? "Pysslar" vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?

/Martina L

LEGO ELLER INTE - OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN

I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser. 

Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.

Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar.  I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa "lydig kreativitet", ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.

Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok - om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång - kort, smal - tjock, mjuk - hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte  en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet - vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att "barnen tycker det är roligt" vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika "roligt" med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.

På frågan om "lydig kreativitet" bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?

Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej - det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; "vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot - gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också - vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?" Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är "roligt" är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart "roligt" får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet - mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade "roligt" varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.

/Martina L

PS. Märk väl...det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan...DS.

PEDAGOGISKA MILJÖER I FÖRSKOLAN

Min Twitter-vän Linda Linder skrev igår ett bra och användbart blogginlägg när det gäller utformandet av pedagogiska miljöer i förskolan. Användbart för alla som inte vet var man ska börja men även för er som ofta ändrat om i er miljö. Grundantagandet i våra läroplaner är att barn föds nyfikna. Vårt uppdrag är att utmana och stimulera och skapa goda förutsättningar för barnen att söka förståelse för sin omvärld. Min erfarenhet är att förskolan ofta är utformad som en egen värld, där barnen lär sig saker som fungerar i just det sammanhanget. Men tänk att vi ska förbereda barnen för ett liv i den stora världen utanför förskolan, i en framtid som vi inte har en aning om. Miljön och materialet är en otroligt hjälp i det arbetet. Använd Lindas blogginlägg och fundera över vilket barn man kan bli i era miljöer. Skriv gärna och berätta hur det har gått.

/Martina L