tisdag 19 maj 2015

BOK PÅ G...

Det börjar vara några år nu...som jag via mina uppdrag åt Skolverket, mina föreläsningar och via handledning mött pedagoger och förskolechefer som brottas med att få ihop det systematiska kvalitetsarbetet. Under dessa år har jag själv samlat på mig en hel del kunskap och börjat mejsla fram ett ramverk som testats i det förskoleområde där jag senast var pedagogista. När Lärarförlaget frågade mig om jag var intresserad av att skriva en bok om det blev jag naturligtvis överväldigande glad. Att skriva en bok står på min topp 3-lista över drömmar jag ska förverkliga. Men innan jag tackade ja lät jag en f d kollega, lektor och vän som också är rektors/förskolechefsutbildare att granska mitt material. När jag fick svaret: "Det här är vad de behöver" bestämde jag mig för att det var dags att köra.

Jag har precis påbörjat mitt skrivande. Det kommer bli en annorlunda sommar och höst där disciplinen måste vara på topp. Utmanande, men framför allt oerhört intressant.

Jag har redan skrivit en del om ramverket här på bloggen, t ex i inlägget om reflektion som motorn i kvalitetsarbetet. Där berättar jag om utgångspunkten för ramverket och delar med mig av R-figuren som vi använt för att få struktur på våra reflektioner. Inlägget ger en liten vink om vad boken kommer att handla om. Om ett år hoppas jag att jag har den i min hand.

/Martina L

lördag 2 maj 2015

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

Förra året skrev jag två blogginlägg där jag lyfte vår satsning på att säkerställa att vår sommarförskola verkligen höll god kvalitet. Inför sommaren utarbetade jag kvalitetsdokument som pedagogerna skulle använda sig av vid planering och reflektion under sommaren. De liknade de dokument som vi använder under hela året. Den största skillnaden ligger i att man inte kan bygga upp riktigt samma kontinuitet kring rutiner för reflektion och planering i och med att såväl barn som pedagoger byts ut flera gånger under sommaren.

Kvalitetsdokumenten + den hållbara lådan skapade goda förutsättningar för pedagogerna att bedriva en riktigt bra verksamhet under sommaren. När vi efter sommaren tog del av dokumentationen blev jag oerhört stolt och berörd över det utförda arbetet. Det synliggjorde den viktigaste länken i att skapa förskola av god kvalitet - pedagoger som tog sitt ansvar och ville få saker att hända. Här ser ni ett exempel, hämtat från Infjärdens förskolor sommaren 2014 (under en av årets varmaste veckor):



/Martina L

PS. Till sommaren slutar jag som pedagogista i Infjärdens förskolor. Det har varit några fantastiska år och än har jag inte berättat allt jag har att berätta från den här tiden. Fr o m i nästa vecka kommer jag att ha min verksamhetsbas i några av Västra Göteborgs förskolor. Nya möten och nya möjligheter väntar. DS.


tisdag 17 mars 2015

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA...

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?
Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?
Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: "Vad ska barnen göra?" än "Varför ska barnen göra det?". Den didaktiska frågan "varför" är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten "Kultur och estetik i skolan" (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: "Vad kan vi göra för pyssel om...?". Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: "Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?"

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om...egentligen?


/Martina L

onsdag 11 mars 2015

HAN ÄR FYRA ÅR. VI KAN KALLA HONOM FILIP...

...Jag mötte honom på hans förskola. Förskolläraren bad barnen berätta för mig om vad man kunde göra ute på deras förskola. Han tittade på mig med allvarlig blick. "Man måste stå i kö till gungorna. Jag är dålig på att stå i kö." I den sekunden brister mitt hjärta för första gången. 

När vi väl kommer ut bestämmer jag mig för att finnas nära Filip. För att kunna se allt han är bra på och berätta det för honom. Idag behövde han inte stå i kö till gungorna. Han får en direkt. Medan han sitter där och gungar sitt högsta ser han tvärs över hela gården. Ett barn skrämmer hans bästa kompis när hon gömmer sig under en rutschkana. Kompisen blir rädd och slår till honom som skrämt henne. Förskolläraren ser detta, går dit: "Man får inte slå." Filip ser också detta...från sin gunga...Men Filip har också sett det som hände innan, att flickan blev skrämd, och i hans värld finns det ett barn till som förskolläraren skulle behöva säga till. För han har lärt sig att när han slår eller skräms blir han tillsagd. Men han ser att det gör hon inte. Han ser också sin ledsna kompis under rutschkanan. Detta får honom att hoppa ner från gungan och springa i riktning mot barnet som "slapp undan". Han ska skipa rätt. Förskolläraren, som anser sig veta hur Filip är...det har både avdelningen som hade honom innan och specialpedagogen berättat för henne...ser inte att hon har en roll i det som håller på att hända. Hon såg inte det han såg. Hon tog inte tag i situationen, vilket han nu måste göra. Det slutar med att han får en tillsägelse av förskolläraren. Då brister mitt hjärta för andra gången.

Fem minuter senare...

Filip har förflyttat fokus till sandlådan. Där börjar vi skapa vägar i sanden...vägar som går ända fram till det andra barnet i sandlådan. Min plan är att via vägarna i sanden också bygga en väg för kommunikation och samspel. På 90-talet lärde Birgitta Knutsdotter-Olofsson mig att vi pedagoger behöver vara medskapare av lekrelationer då barnen inte lyckas med detta själva. Det var precis det som skedde nu. Filip...som enligt pedagoger och expertis endast kommunicerar med inövade fraser...kommunicerade om bilar och vägar, med kropp och med ord och mitt hjärta börjar kännas helt igen. Åtminstone för en stund.

Jag kliver ur leken och sandlådan. Utan att släppa Filip med blicken försöker jag inleda ett samtal med förskolläraren, som står två meter utanför sandlådan med blicken någon helt annanstans. "Vad roligt det var att se hur kompetent han blev i leken när man fanns där som stöd.", försökte jag lite trevande. "Ja, han klarar ju inte att kommunicera.", blev svaret jag fick. Då brister mitt hjärta för tredje gången.

Jag har burit på den här berättelsen några månader. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Den är tung och otymplig. Jag känner mig maktlös. Hur många som Filip finns det där ute? Hur många som förskolläraren finns det där ute? 

Marie Eriksson, också skolad i Knutsdotters anda, skriver om den livsviktiga leken:
"Nu sitter jag här 20 år senare och läser om leken igen. Den här gången är det Margareta Öhman som fångar mitt intresse med sina tankar om att leken är viktig för att barnen ska få en känsla av kompetens och en god självkänsla. Om vi genom leken kan ge näring till barnens självkänsla, så är bara det skäl nog att ge tid och utrymme till lek. En lek där vi vuxna finns nära barnen och ger dem stöd i att lyssna till sina egna och andras känslor och behov samt grundlägger ett mod att gå sina egna vägar i livet." 

Jag hör ofta pedagoger bekymra sig över att barn slutat leka.
Jag bekymrar mig över något mycket allvarligare...

/Martina L

fredag 20 februari 2015

GENUINT NYFIKEN PÅ BARNET

När jag är ute och föreläser eller håller kurser i pedagogisk dokumentation brukar jag prata om vikten av att vara nyfiken på barnets perspektiv. Vid måndagens föreläsning fick jag en fråga om relationskompetens och hur man utvecklar den. Ofta när jag får frågor sätter de igång tankar och nya frågor hos mig snarare än att jag har svaret klart för mig. Så också denna gång. 

Att vara genuint nyfiken på barns perspektiv är kanske det mest självklara men också det mest komplexa att komma åt när man handleder pedagoger. Jag har många gånger bevittnat ett nyfiket och lyssnande förhållningssätt i tema- och projektsamlingar, som sedan inte lever kvar under andra delar av dagen. Ungefär som om man går in i en nyfiken roll som man träder ur när samlingen är över. Det är kanske här det är så viktigt att lyfta relationskompetensen, det genuina intresset för den andra människan oavsett dennes ålder...

Pedagogisk dokumentation är inte bara en metod eller ett arbetssätt. Det är ett förhållningssätt. Det är inget man bara tillämpar mellan nio och elva på förmiddagar tre dagar i veckan. Att läsa en bok eller lyssna på en föreläsning om detta kan sätta igång tankar, men förändringen börjar i mötet med barnet. 

Frågeställaren vid föreläsningen tipsade mig om serien Ditt kompetenta barn på YouTube. Kanske att ta del av den kan vara en början för någon...

/Martina L

fredag 13 februari 2015

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?
Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.
Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?
Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L

torsdag 12 februari 2015

#HAROLD DEL 2 - PEDAGOGISTANS TILLÄGG I EN ORGANISATION

Under fikapausen vid Harold Göthsons föreläsning vid Göteborgs universitet för en vecka sedan tog jag tillfället att växla några ord med honom om pedagogistarollen och hur vi används av våra organisationer. Har vi blivit det tillägg som pedagogistan är ämnad att vara eller har vi blivit chefernas förlängda arm? Förmodligen ser det väldigt olika ut. 

"Pedagogistan är inte en handledare av pedagoger utan en som tillför ett annat teoretiskt perspektiv. Den dagen pedagogistan/ateljeristan tänker som ni är det kört."

När jag berättar om mitt arbete som pedagogista för andra sammanhang möts jag ofta av reaktionen "Men hur ska vi göra som jobbar i en organisation som inte har en pedagogista?" Ett verktyg som jag använder i mitt arbete är överkryssandets praktik, med inspiration från den franske filosofen Derrida. När jag sitter med ett arbetslag och reflekterar över dokumentation bruka vi, bildligt talat, kryssa över tidigare tolkningar. Det innebär att man inte får säga det någon annan redan har sagt och/eller att man måste tillföra ett nytt perspektiv på dokumentationen. Det kan gälla såväl annat fokus som annan teori. Det är ett sätt för mig som pedagogista att inte behålla äganderätten på mandatet att lägga till ett nytt perspektiv. Istället blir jag den som ser till att fler perspektiv läggs till och tillhandahåller på så vis verktyg till arbetslagen som de kan använda även då jag inte har möjlighet att närvara. Det blir funktionen och inte personen som blir skillnaden. Det finns annars en risk att det blir pedagogistan som sitter på mandatet att vara den som tänker olika i relation till en i övrigt homogent tänkande grupp. När fler röster och perspektiv hörs blir också reflektionen rikare och djupare.


/Martina L

torsdag 5 februari 2015

#HAROLD DEL 1 - OLIKHET SOM EN TILLGÅNG

Igår kväll var jag tillsammans med Linda Linder och Erika Kyrk Seger och lyssnade på Harold Göthson som föreläste vid Göteborgs universitet. Ämnet var "Att verka för förskolans och skolans demokratiska uppdrag". Det finns få människor som lyckas säga så många viktiga grejer på så kort tid som Harold. Flera av dem har jag hört honom säga förut, men de behöver upprepas om och om och om igen. En av dem är...

...dialogen med det som är olika...

Hur hanterar ni olikheter i er barngrupp? Låter ni barn som det ofta uppstår friktion emellan få mötas ofta och mycket eller delar ni på dem för att de ska få en "paus" ifrån varandra?  För vems skull gör ni det? Om vi tänker oss att vi inom förskola och skola formar samhällsmedborgare - vad får vårt sätt att hantera olikheter för konsekvenser och när tänker vi att barn ska möta det som är olika om inte i vår verksamhet?

Grundantagandet i våra läroplaner är att människor föds nyfikna. Det kan vi liksom inte bara förhandla bort. Barn är nyfikna på varandra. Även på de som är olika. 
Vårt uppdrag är att hitta sätt att arbeta så att barnen hittar till varandra. Även de som är olika. När vi inte lyckas med det organiserar vi så att vissa barn inte behöver vara ihop. 
I en sådan organisation finns bara förlorare.

/Martina L

torsdag 22 januari 2015

"DET SNÖAR SÄLLAN FRÅN EN BLÅ HIMMEL..."

Rubriken till detta inlägg är lånad från Karin Wallins bok "Pedagogiska kullerbyttor" (HLS Förlag, 2003) för att den etsat sig fast hos mig sedan jag först läste den.

Jag hör/läser i olika sammanhang efterlysningar av pyssel inom olika områden; rymden, kroppen, bokstaven N osv. Det är fantastiskt med det kollegiala utbytet som sociala medier erbjuder men det är någonting i en del av de här efterlysningarna som skaver hos mig. Jag känner i princip aldrig till bakgrunden och de sammanhang som dessa efterlysningarna springer ur, men ändå...

Ordet "pyssel" är ett problematiskt ord för mig. Det första jag tänker är: Vad erbjuds de barn som inte vill "pyssla" och hur ser pedagogen på själva pysslandet? Vad är syftet med pysslet när pedagogen har så svårt att tänka ut det och dessutom, i flera fall där jag fått inblick, svårt att motivera barnen/eleverna till att vilja delta?

"Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av tal- och skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Detta inbegriper också att forma, konstruera och nyttja material och teknik. Multimedia och informationsteknik kan i förskolan användas såväl i skapande processer som i tillämpning." (Lpfö 98/10)
"Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet." (Lgr 11)
Det centrala begreppet här är skapande. En aspekt av skapande är att man producerar. "Produkten" som avses är inte främst själva alstret, slutprodukten. Skapandet producerar tankar och processer, gestaltar något som tidigare inte existerat. Att man utifrån sitt eget perspektiv framställer något nytt och unikt. Ur ett lärandeperspektiv är det inte slutresultatet som är det viktiga utan processen under arbetets gång. Individen motiveras genom att skapandet sätter denne i relation till något, t ex ett visst kunskapsområde, och att dennes förståelse av området är det som gör uppgiften meningsskapande. I skapandet finns utrymme att vara kreativ, att tänka och göra utanför boxen. Där göds innovation och uppfinningsrikedom.

Ett annat centralt begrepp när det gäller skapande är kommunikation. Skapande arbete sker i ett sammanhang där det som skapas kommunicerar någonting till sin omgivning. Att det finns en mottagare av det som kommuniceras är också ett sätt att göra det meningsfullt. Den som skapar uttrycker sig genom det skapade. Som pedagog behöver man visa sin nyfikenhet för budskapet. Mångfalden av uttrycksformer är ett verktyg för demokrati, för att alla ska komma till "tals". Inte bara de barn /elever som äger ett rikt talspråk. Därför är det så viktigt att vi skapar möjlighet för alla att uttrycka sig, inte bara de som vill "pyssla". Någon kanske vill bygga, dansa, fotografera, musicera osv... Eller kanske alltihop? Finns den möjligheten?

I boken "Pedagogiska kullerbyttor" (HLS Förlag, 2003) kan man läsa följande:
"Ibland har jag kommit in där det hängt tjugo likartade blå bilder med uppklistrade vita silkespapperssnuttar eller bomullstussar på väggen. Det är dagen då den första snön har kommit. Denna bilduppgift är naturligtvis given i välmening och ibland är den ett lämpligt tidsfördriv för de minsta barnen för vilka ett mekaniskt limmande i sig är nytt och spännande. Men vad kan man mer göra av ett material som snö? Hur ser snö ut då den yr ner från sin vinterhimmel eller då den lagt sig på marken? 
Ibland är snön gnistrande vit och silverfärgad. Den som tittar noga ser att kristallerna är stjärnor eller stavar med symmetriska flikar. De kan också vara byggda som cirklar med regelbundna uddar. Finns universum också i den enskilda snöflingan, liksom i lövet? Ibland kan snövädret se ut som en jämn grå slöja utanför fönstret. Andra dagar yr snön som ett fint vitt silverstoff. Ibland dalar vita flingor sakta ned. Ibland kan de sväva uppåt. Eller rakt åt sidan i fönsterrutor eller mot bilars plåt. I solen kan snön bli till guld. I skuggan kan den tonas lila och blå. I töväder blir snön grå och nästan svart. På stadsgator blir den en brun geggig modd av sörja. I skaren kan snön hålla ihop i stora blänkande flak. Ibland går det att krama snöbollar. Andra gånger håller snön inte alls ihop. Ibland knarrar den under fötterna. Ibland trycks den ihop i hårda vallar. Andra gånger håller den att gå på. Ofta syns det spår i snön - en skogsmus, en kanin, en lastbil? Eller är det en ängel som något barn har gjort? Ibland har rimfrosten målat en vit djungel av växtlighet på fönsterrutan. /.../
Kreativitet är en möjlighet vi alla föds med. Den behöver tas tillvara för att utvecklas och för att finnas kvar. Barn tycker om kopplingar och lekar med sina minnen, sinnen och kunskaper. Den som bara erbjuder barnen blått papper, lim och lite vit bomull eller vitt silkespapper missar allt det som snö kan vara enligt barn. Det blir en torftig vuxenbild och en fattig symbol för snö på samma sätt som de uppklistrade "lövliken" på sina bruna stammar..." (Karin Wallin, s 63-64) 
Foto: http://www.gurragillar.se/rysk-fotograf-tar-fantastiska-narbilder-pa-snoflingor-sa-har-har-du-aldrig-sett-sno-tidigare/ 
 När vi söker efter "pyssel" söker vi då brett skapande inom alla uttrycksformer, för att ge alla utrymme att komma till tals? När vi söker efter "pyssel" söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? "Pysslar" vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?

/Martina L

måndag 19 januari 2015

VAD HÄNDE MED VÅRT eTWINNINGPROJEKT?

Ni som följt min blogg ett tag vet att en av våra avdelningar inledde ett eTwinningprojekt under 2014. Senaste inlägget om det kan ni läsa om här. Hur gick det sedan? Vad hände?

Det som hände var att vår kontakt på Island inte svarade. Man skulle kunna kalla det för att det rann ut i sanden, ur ett vuxet perspektiv. Men barnen såg det på ett annat sätt. De blev oroliga för de var överens om att om man inte svarar på ett meddelande som man har fått då måste det ha hänt någonting. De ville att deras förskollärare skulle åka till Island och ta reda på vad som hade hänt. "Hon måste ha dött", sa någon. Att åka till Island var som ni säkert förstår inte genomförbart. Istället sökte vi upp en ny kontakt på Island och nu är kommunikationen i full gång. Spännande saker händer och dem kommer ni kunna läsa om här på bloggen.

/Martina L