onsdag 8 oktober 2014

BARN OCH ELEVER SOM HUVUDPERSONER I DEN PEDAGOGISKA VERKSAMHETEN

Jag arbetar inom förskolan men befinner mig ofta i gränslandet mellan förskola och skola rent tankemässigt. Därför lyssnar jag gärna på Daniel Barker när han berättar om hur han flippar sitt klassrum, för att "eleverna ska bli huvudpersoner på lektionerna och inte läraren"... Daniel undervisar gymnasieelever i fysik. Ändå möts våra tankar i just den formuleringen... Det är en kittlande tanke att vi kanske någonstans kan börja bygga ett "tillsammans" kring hur vi ser på och arbetar kring våra barn som sedan ska bli skolans elever. Jag hade ett samtal med min 16-årige son om detta i förra veckan. Han fick läsa en text jag skrivit till boken "Mediepedagogik på barnens villkor" som utkommer på Lärarförlaget i början av december. "Det här med att man får vara så kreativ i förskolan och tänka hur man vill...det blir problem när man kommer till skolan. Där finns ingen plats alls för sådant. Där vill lärarna att vi tänker lika..." Jag blir så stolt över att han kan uttrycka sig på det viset. Jag blir bestört över hans självupplevda berättelse. Men jag blir också taggad, taggad till tusen för att göra allt jag kan för att inga fler elever ska behöva uppleva samma sak.

Men det finns saker som förbryllar mig även när det gäller förskolan. Hela hösten har jag i olika förskoleforum på sociala medier sett pedagoger ställa frågor som: Vi ska ha tema höst - har ni några tips och idéer på vad vi kan hitta på med barnen? Vi ska jobba med Barbapapa - vad kan man göra av det? Ännu mer förbryllad blir jag när några faktiskt svarar med just "tips och idéer"...Att delakulturen växer och frodas tycker jag är underbart, men vart tog barnen vägen? Den egna barngruppens nyfikenhet, intresse, tidigare kunskaper och erfarenheter, frågor och undersökande - där finns svaret på frågorna. De svaren kan man inte få någon annanstans än att rikta blicken inåt, genom att vara nyfiken och lyssnade på sin egen barngrupp.  Låt oss aldrig tappa den utgångspunkten för vårt förskolepedagogiska arbete. Annars riskerar vi att även barnen i förskolan börjar uppleva att de måste tänka och göra lika och blir bifigurer i en pedagogisk verksamhet som styrs och bestäms av pedagogernas val...

/Martina L

PS. Däremot går det alldeles utmärkt att ta hjälp utifrån när man vill komma på ingångar för det fortsatta undersökandet, fördjupningen i barnens frågor. I den fasen blir det oftast bara bättre ju fler man bjuder in i reflektionen och tänkandet. I våra förskolor använder vi oss av ett ramverk för våra reflektioner där man kan säga att observationen av vilka frågor barnen ställer sig i sitt undersökande föregår själva reflektionen. Att be kollegor om hjälp att tänka vidare kommer i steg två. Där blir det också tydligt att sociala medier kan fungera som ett utvidgat kollegium. DS.

torsdag 2 oktober 2014

#STAFETTJULKALENDERN 2014

Ja. Det blir en stafettjulkalender även 2014. Det känns oerhört glädjande. I år behövde jag inte ens skicka ut någon förfrågan om deltagande innan de första anmälningarna började strömma in. På bara ett par timmar fyllde jag nästan halva kalendern med namn, men det finns fortfarande platser kvar...

Vad är stafettjulkalendern kanske någon undrar? Det var en grej jag drog igång via Twitter förra året för att ge möjlighet att dela med sig av betydelsefulla böcker kopplade till sitt arbete inom förskolan Upplägget är detsamma i år men förhoppningsvis får vi en del nya människor och, framför allt, nya boktitlar bakom de 24 luckorna. Vill du ta del av förra årets kalender hittar du den här

Jag hoppas att fler av er nu är sugna på att dela med er genom att anmäla er till #STAFETTJULKALENDERN2014. Meddela mig via Facebook eller Twitter @MartinaL71. Först till kvarn...

/Martina L

onsdag 24 september 2014

PEDAGOGISKA MILJÖER I FÖRSKOLAN

Min Twitter-vän Linda Linder skrev igår ett bra och användbart blogginlägg när det gäller utformandet av pedagogiska miljöer i förskolan. Användbart för alla som inte vet var man ska börja men även för er som ofta ändrat om i er miljö. Grundantagandet i våra läroplaner är att barn föds nyfikna. Vårt uppdrag är att utmana och stimulera och skapa goda förutsättningar för barnen att söka förståelse för sin omvärld. Min erfarenhet är att förskolan ofta är utformad som en egen värld, där barnen lär sig saker som fungerar i just det sammanhanget. Men tänk att vi ska förbereda barnen för ett liv i den stora världen utanför förskolan, i en framtid som vi inte har en aning om. Miljön och materialet är en otroligt hjälp i det arbetet. Använd Lindas blogginlägg och fundera över vilket barn man kan bli i era miljöer. Skriv gärna och berätta hur det har gått.

/Martina L

tisdag 9 september 2014

SAMARBETE MED STUDENTER

I dessa tider är det många studenter som börjat fundera på inom vilket kunskapsområde de ska skriva sin uppsats. Min erfarenhet, både som student men även som f d lärare i förskollärarutbildningen, är att det är en fördel om man skriver om något där man själv är nyfiken. Vad vill du undersöka? 

Att skriva uppsats är ett tillfälle att få fördjupa sig inom teori och tidigare forskning. Det är också ett tillfälle att öka sin förståelse för hur teori och praktik hänger ihop. Dessutom är det ett fantastiskt bra tillfälle att knyta kontakter ute på arbetsmarknaden.

Luleå Tekniska Universitet bjöd in oss representanter från förskolan till en "speed-dating" med sistaårsstudenter i förra veckan. Där fick jag och vår förskolechef presentera kunskapsområden inom vår organisation som vi behöver hjälp med att undersöka och följa upp. Idag har jag bokat ett möte med en av studenterna. Det blev en "perfect match", helt enkelt. Det känns som en enorm möjlighet för oss att bidra till studenternas utveckling men också som ett stort bidrag från studenternas sida till vårt organisation.

Nu söker vi fler studenter som vill använda våra förskolor för att samla in empiri. Vi har en rad olika områden vi vill ha hjälp inom, men framförallt när det gäller att undersöka hur iPads används inom vår organisation. Förra arbetsåret fick samtliga avdelningar iPads. Syftet var att den ska vara ett verktyg för både barn och pedagoger i arbetet med pedagogisk dokumentation. Har den blivit det? Hur används den? Till vad? Av vem? Vilka appar? Osv...

Är du/ni intresserade så hör av er till mig via martina.lundstrom@pitea.se. Bor du/ni på annan ort så försöker vi tillsammans hitta en lösning.

/Martina L

tisdag 12 augusti 2014

SOMMARFÖRSKOLA DEL 2

I tidigare inlägg har jag berättat att vi i Infjärdens förskoleområde gjort en nysatsning på vår sommaröppna förskola. I många år har den kallats "jouröppet", vilket vår förskolechef beslutade att ändra på. Fr o m i år heter den "Infjärdens sommarförskola" och en satsning har gjorts på såväl planering som innehåll och dokumentation.

Jag fick som pedagogista och ledningsresurs i uppdrag att utforma ett kvalitetsdokument för sommarförskolan. Samtliga pedagoger fick ta del av och komma med synpunkter på dokumentet. Därefter färdigställdes det och presenterades på ett särskilt föräldramöte för de föräldrar som skulle ha sina barn på sommarförskolan. Föräldramötet ägde rum på förskolan som skulle vara öppen. Då fick de även träffa den pedagog som skulle arbeta hela sommaren samt pedagogen som var samordnare. En del av de pedagoger som skulle arbeta veckovis under sommaren var också där.




Organisationen inför och under sommarförskolan har alltså sett ut enligt följande:

1 pedagog som ansvarat för samordning och förberedelse (samlat in info om varje barn och satt ihop pärm, sammanställt listor för specialkost, förberett märkning av hyllor och vagnar mm)
1 pedagog som arbetat alla fem veckorna.
3-4 av våra ordinarie pedagoger/vecka.

Sommarförskolans innehåll och dokumentation kommer jag berätta mer om i kommande blogginlägg.

/Martina L

tisdag 5 augusti 2014

HUR GÅR DET MED VÅRT eTWINNINGPROJEKT?

Trogna läsare känner till att vi under våren sjösatte ett eTwinningprojekt med en förskola på Island, som jag lovade att återkomma till. Det som hänt är att den förskola vi initialt hade fått kontakt med helt enkelt inte kommunicerade alls med oss. Det kom aldrig några svar på barnens frågor från barnen på Island. Vi har ingen aning om varför. Men vi ger inte upp så lätt. Nu har vi fått kontakt med en ny förskola på Island, tack vare en isländsk pedagogistakollega till mig. Tack Sita! Förskolan har redan svarat och ser fram emot samarbete till hösten. Utgångspunkten är en gemensam fråga till barnen på de två förskolorna, med koppling till närmiljö och naturvetenskap. Ni kommer naturligtvis kunna följa projektet här på bloggen.

/Martina L

onsdag 23 juli 2014

SNIPP, SNAPP MEN INTE SLUT - OM SAGORS VÄRDE I EN FÖRÄNDERLIG TID

"Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!" Hur många av oss har inte fått uppleva avslutningen på en riktigt bra och spännande bok? En sådan där bok fylld av en berättelse som griper tag i en och slutar i att man liksom kan andas ut...det var ju bara "hittipå"...Sida efter sida har vi följt med i en handling som tagit oss genom glädje och sorg, hopp och förtvivlan, njutning och rädsla. Är det inte just det som kännetecknar en riktigt bra berättelse?

Jag är en person som vurmar för barnens perspektiv. Det finns faktiskt stunder då jag upplever att det är mitt "mission" här på jorden - att få vuxna att lyssna och försöka förstå barnen och på så sätt stärka barnens plats i det demokratiska samhället. Därför blir jag så förb****t arg när jag läser att några vuxna experter på området fått för sig att den klassiska sagan om Rödluvan och vargen behöver skrivas om. Ännu argare blir jag när man påstår att det är "för barnens skull", som det så ofta heter. Till alla er som tänker att barn föds in i den här världen bräckliga och veka vill jag bara säga: Det är ett sätt att se på barn som inte säger någonting om hur barn är eller vad barn kan bli. Däremot så är det ett sätt att se på barn som kan förstärka deras bräcklighet. När jag började min karriär inom förskolan, för ca 20 år sedan, var det just detta synsätt på barn som dominerade. Idag pratar man istället om "det kompetenta barnet", vilket innebär att man ser barn som rika på förmågor och kompetenser. Jag har själv varit med om resan mellan dessa två synsätt. Ur den erfarenheten skulle jag kunna lyfta fram hundratals med exempel på vilken avsevärd skillnad det gör för barnet, beroende på vilket sätt det betraktas av de vuxna som omger henne/honom. Utifrån detta känns hela grejen med att klassiska sagor ska skrivas om för att skydda barnen som otidsenlig. Att det dessutom återigen är vuxna som ska in och söndra i något som kan betraktas som barnens sfär för mina tankar in på frågor som rör människovärde och demokrati.

Lek med tanken att några experter skulle lägga fram förslaget att sagan om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige behöver revideras för att ingen nu levande människa på allvar ska få för sig att det faktiskt går att rida på en gås eller att Vilhelm Mobergs klassiker om Raskens behöver uppdateras för att inte motverka dagens jämställdhetsarbete; hur skulle reaktionen bli på detta? Skulle det kännas ok? Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att många, många fler inflytelserika röster skulle höjas än det gjorts när det gäller Rödluvan och vargen. Varför? Är det för att vi vill värna den svenska kulturskatten eller är det kanske för att vi vill skydda och bevara berättelserna som betytt och betyder mycket för oss vuxna? Berättelserna som tagit oss genom olika upplevelser och känslor...

Dagens samhälle präglas av hög förändringstakt på flera plan och barnen som växer upp idag är själva i hög grad producenter av berättelser som de dessutom själva dokumenterar. Vi kan idag inte säga hur stor andel av vår tids berättelser som kommer att leva kvar och sätta avtryck för kommande generationer. Var tid har sin prägel och varje tid bär spår av tider som har varit. Kan det vara så att experterna i sin iver att skydda och lägga tillrätta för dagens barn håller på att sopa igen spåren till vår historia? En tid då sagor och berättelser tog tid på sig att skapas och växa. En tid då den muntliga berättartraditionen dominerade och en penna var att betrakta som lyxvara. Kontrasten till dagens samhälle, där det mediala bruset överröstar var människas tänkta tanke och där de dagligen produceras och konsumeras miljontals med nya berättelser, blir påtaglig när man faktiskt försöker föreställa sig var, hur och när bröderna Grimms klassiska sagor växte fram.

Jag skulle vilja att vi för en stund bortser ifrån den kulturhistoriska aspekten och ser på sagors betydelse rent mänskligt. Finns det något värde för lyssnaren/läsaren i själva berättelsen, ett värde som raderas ut ifall man gör betydande ändringar i innehållet? Om vi gör en återkoppling till inledning och funderar en stund över varför vi överhuvudtaget läser skönlitterära böcker och vilka böcker vi helst väljer att läsa. Vem vill läsa en bok där man inte blir berörd och vem läser en bok bara för att få veta vad som händer i slutet? "Att läsa är att resa" lyder en slogan hos en av våra stora återförsäljare av böcker. Det är en resa i tanken men också en resa genom sina känslor. Oräkneliga gånger har jag suttit med ett barn i mitt knä och känt ett barn vid min sida som liksom kryper ihop eller klamrar sig fast när bokens handling blir som mest spännande. Alla dessa barn har lättade hjälpt mig att smälla igen boken sista pärm med orden "Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!" Och i samma sekund som vindpusten från bokpärmarna som smäller igen når våra ansikten har jag kunnat känna hur deras kroppar liksom sjunkit ihop och slappnat av. Det som ur en vuxens perspektiv har sett ut som en vilostund i soffan har i själva verket varit en resa för barnen som har lyssnat. En resa där man fått möta faror och okända situationer samtidigt som man suttit tryggt i närhet med sina vänner. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att förbereda sig inför de faror som ett liv kan innehålla. Och precis när hårstråna lagt sig till rätta på våra huvuden igen och kropparna slappnat av händer det nio gånger av tio att något av barnen sträcker på sig, viftar ivrig med armarna och säger "Igen!" med glödande blick.

Är det något jag är rik på så är det läsupplevelser med små barn. Det skulle aldrig falla mig in att ändra i en berättelser för att skydda barnen. Tvärtom. Varje gång vi kommer till det absolut läskigaste stället...när kropparna är spända som fiolsträngar och en del griper tag i mina armar...då stannar vi kvar där extra länge - tillsammans. Vi känner på känslan - tillsammans. Vi smakar på känslan - tillsammans. Där törs vi vara för vi vet att vi tar oss igenom - tillsammans. Men i en tid där vuxna kanske inte har tid är det enklare att plocka bort och släta ut. Och har man ändå slätat ut det som är essensen i handlingen kan man lika gärna skippa både snipp, snapp och snut. För eftersom sagan aldrig riktigt började, behövs det ändå inget slut...

/Martina L

Läs gärna andras inlägg på samma ämne:

måndag 21 juli 2014

PEDAGOGISK DOKUMENTATION SOM EN DEL I ETT SAMMANHANG

Högsommar och semester ger tid åt nya tankar att vakna och växa. De senaste dagarna har jag använt till att läsa och förbereda en del av höstens föreläsningsuppdrag. Det kommer att handla mycket om pedagogisk dokumentation och systematiskt kvalitetsarbete i relation till bl a föräldrasamverkan. Jag dyker upp i flera sammanhang på orterna Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Skellefteå och jag kommer att återkomma till det här:

Pedagogisk dokumentation är en del i ett pedagogiskt och filosofiskt system, som bygger på en vision om förskolans plats i samhälle och som en del av barns rättigheter som medborgare i detta samhälle. Därför går det inte att beskriva hur man arbetar med pedagogisk dokumentation utan att beskriva hur hela sammanhanget ser ut... 

Fritt ur Elfström (2013)

En fortsatt skön sommar önskar jag dig.

/Martina L

tisdag 6 maj 2014

SOMMARFÖRSKOLA DEL 1

Här i Piteå kommun så har den kommunala förskolan öppet hela sommaren. Det finns barn vars föräldrar arbetar eller studerar sommartid och för dessa behöver förskolan vara tillgänglig. För många år sedan fick jag frågan av en förälder om vilka öppettider vi hade på midsommarafton. Båda föräldrarna arbetade i vården och man hade inga nära anhöriga som kunde vara barnvakt. Verkligheten ser olika ut från familj till familj.

I vårt förskoleområde så satsar vi fr o m i år på att koppla sommarförskolans verksamhet till det systematiska kvalitetsarbetet. Jag har frågar runt lite, via Twitter och olika Facebook-grupper, och det verkar som att vi har lyckats pricka in ett svart hål inom svensk förskola. Någon enstaka har hört av sig med exempel på kvalitetsdokument kopplat till sommarförskola. Enormt många har hört av sig och vill ta del av våra dokument. Många har också delat med sig av dåliga erfarenheter relaterat till sommarförskola. Därför känns det extra angeläget för mig att dela med mig av vår satsning. För barnens skull. Alla barn som vistas i förskolan har rätt till bra verksamhet, oavsett årstid.

Jag kommer här på bloggen dela med mig av de dokument jag formulerat. De följer i stort sett strukturen i vårt ordinarie systematiska kvalitetsarbete men i något förenklad form. Var är vi? Vart ska vi? Hur gör vi? Hur blev det? är frågorna som ligger till grund för dokumentet. Bakgrunden till det kan ni läsa här:



/Martina L





onsdag 16 april 2014

BYGG UPP TEKNISKT SJÄLVFÖRTROENDE

Just nu är jag över öronen upptagen med att avsluta förberedelsearbetet inom projektet "Smart & förnybart". Det är ett projekt finansierat av Energimyndigheten och det äger rum inom förskola och skola under 2014.

Förskolan har fått ett förtydligat och utökat uppdrag inom bl a naturvetenskap och teknik. Jag har väldigt lite kunskap inom teknikområdet och som ansvarig för "Smart & förnybart - förskola" så känner jag mig ute på svag is för första gången på väldigt länge. Min nyfikenhet inför att lära mig nya saker är till stor hjälp.

På onsdag smäller det. Då håller jag workshop nummer 1. Därefter blir det ytterligare 10-15 workshops fram t o m oktober. Totalt kommer ca 40 förskolor med tillsammans ca 100 avdelningar ha deltagit. Workshopen har jag gett namnet "Vad är det som gör att det rör sig?". Den kommer att innehålla en enkel teoridel om energi och en praktisk del där pedagogerna kommer att få arbeta tillsammans i grupper.




Det händer i vissa sammanhang att jag låtsas att jag kan och klarar av mer än jag gör. Jag tror flera känner igen sig i det. Det ger en lite självförtroende och gör prestationen lite bättre, är min erfarenhet. Den här gången tänker jag inte låtsas. Naturligtvis har jag skaffat mig en del grundläggande kunskaper om energi under förberedelsearbetet. Men jag tänker blotta min osäkerhet och försöka vara ett föredöme i att visa på att det går att bygga upp tekniskt självförtroende, för det är så vi många gånger måste jobba i förskolan. Vi kan inte tänka att vi ska kunna allt och vara bäst innan vi låter barnen börja utforska och undersöka. Då blir ingenting gjort och vi får problem med att vara medforskande pedagoger. Vi måste lära oss tillsammans. Jag ser fram emot att lära mig mer om energiteknik tillsammans med de flera hundratals pedagoger jag ska få möta under 2014.