söndag 30 augusti 2015

ATT SE VÄRLDEN GENOM BARNENS ÖGON

Vi kan aldrig veta vad ett barn tänker, men vi kan försöka förstå vad barnet är upptaget med just nu genom att se på det barnen tittar på. Förr tittade vi inom förskolan på själva barnen, jaget och den egna personlighetsutvecklingen var i centrum. Idag är det genom att rikta blicken och kameran på det barnet har framför sig som vi kan få syn på vad barnen är i färd med att upptäcka och undersöka. 

Igår umgicks jag med Johannes, ni vet han som jag bar stegen med i det här blogginlägget. Han har hunnit bli 3 1/2 år nu och han ville visa mig någonting. "Kom", sa han, och så följde jag med honom till husgrunden på mina föräldrars hus, huset som jag bodde i tills jag var 20 år. Huset som jag tillbringat alla mina 44 somrar i, i varierande utsträckning. När vi kom fram till huset visade han mig att det satt fast små små fina stenar i grunden. Vi tittade nära och upptäckte att de hade olika färg. En del blänkte. En del var vassa. Vi kände efter om några gick att peta loss.


Just i stunden försökte jag se det Johannes gjorde mig uppmärksam på, men senare på kvällen hände något. När jag tittade på bilderna som jag tagit insåg jag att precis den fascinationen av de små stenarna som Johannes gav uttryck för hade jag själv för samma stenar när jag var barn. Men på väldigt väldigt många år har jag inte sett dem. Jag vet inte när det hände, när jag slutade se. Men en sak vet jag. Jag vet att barn kan äga förmågor som vi vuxna sedan länge har tappat, t ex förmågan att se och fascineras över detaljer i vår omvärld. Det är den vetskapen som får mig att tjata om att vi ska se barn som likvärdiga oss vuxna. Det är den som får mig att jobba för att barnens perspektiv ska betraktas som tillräckligt intressanta och viktiga för oss att utgå ifrån i förskola och skola.


/Martina L

tisdag 25 augusti 2015

ÄR INFLYTANDE NÅGOT MAN HAR ELLER FÅR?

I år är det 22 år sedan jag påbörjade min förskollärarutbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm (Solna), en utbildning som lämnade många avtryck i mig. Ett av de starkaste avtrycken lämnade föreläsaren Gunilla Dahlberg när hon pratade om förskolan som en av barnens "arenor". Det var ett annat sätt att prata om förskolan än vad jag var van sedan tidigare och den synen på förskolan bär jag fortfarande med mig. På alla andra platser i samhället måste barnen dela på utrymmet med andra grupper, men platsen förskolan är barnens. Utifrån det perspektivet ter det sig väldigt märklig när vi som arbetar i förskolan pratar om "inflytande" som något vi ger barnen. Något vi delar ut i lagom portion, på vuxnas villkor. Hur kan vi som har till uppdrag att främja barnens perspektiv i samhället låta det vara så på barnens egen arena? 

Ibland hör jag pedagoger i förskolan prata om barns inflytande ungefär som om det är en hemlig låda man bär in på avdelningen ibland. "Jo, förstår ni, vi har den här gulstenen som barnen får turas om att hålla i. Barnet som håller i stenen får berätta något...Så jobbar vi med barnens inflytande." Eller "på fredagar är det barnen som får välja..." Jag, som i vanliga fall är en stark förespråkare av förskolans läroplan, undrar ändå om det är läroplanen som fått oss att tänka så märkliga tankar om barns inflytande? Som något som inte finns förrän vi plockar in den hemliga lådan. "Här kommer jag med kapitel 2.3. Få se vad vi har för spännande i lådan idag."

Nu vill jag att vi prövar att vända på steken för att se vad som händer med synen på oss själva och på innehållet i vår verksamhet på förskolan. Vi leker med tanken att förskolan verkligen är barnens arena. Inte bara något vi säger att den är... Från första steget barnet tar på förskolan äger barnet i så fall rätten till sitt liv och sin tid till 100%.  När vi vuxna går in och försöker reglera den här rätten...oavsett om avsikterna är goda...då tar vi något från barnen. Vi tar ifrån dem makten över sitt liv och sin tid, sitt inflytande. Så istället för att fråga varandra. "Hur ger ni barnen inflytande på er förskola?" Pröva att istället fråga: "När tar ni ifrån barnen sitt inflytande på förskolan och vad är syftet med att ni gör det?".

/Martina L

söndag 28 juni 2015

ATT BÖRJA I "RÄTT" ÄNDE...

Jag vill kroka tag i Pedagogiska kullerbyttans blogginlägg om polariseringen mellan omsorg och lärande utifrån mitt perspektiv och de erfarenheter jag har som pedagogista. 
Många av er står inför mötet med nya konstellationer av människor på era arbetsplatser i och med att ett nytt arbetsår börjar efter sommaren. Såväl nya som gamla arbetslag uttrycker ofta en önskan om att få tid till att "prata ihop sig". De flesta får också det samband med planeringsdagar i olika former, några timmar som ofta går i ett rasande tempo. Därför är det så oerhört viktigt att vi redan innan tänker igenom vad den dyrbara tiden ska användas till. 

Förskolans har en läroplan som ska vara vägledande. En del raljerar över att läroplaner är ok som läggs på våra axlar. För mig som ska samarbeta med arbetslag kring utveckling av förskoleverksamheten är den ett fantastiskt dokument. Det ger oss något gemensamt att utgå ifrån och arbeta i riktning mot, om vi betraktar den som ett verktyg och inte som ett hinder. Den blir lätt ett hinder om vi inte använder den till att skapa en gemensam förståelse för det som ska prägla vår verksamhet. 

Som pedagogista brukar jag förespråka att man ska börja att skapa sig en gemensam förståelse för uppdraget. Polariseringen mellan begreppen "omsorg" respektive "lärande" är lysande exempel på att vi gör detta alldeles för lite. Oavsett om ordet "lärande" nämns 49 gånger i läroplanen och ordet "omsorg" endast 5 (längesedan jag refererade till dessa siffror så rätta mig om jag har fel...) så vore att försöka skilja dessa två som att försöka skilja sött från salt eller ljus från mörker. De är varandras förutsättningar och att skilja på de två vore att försöka slita själen ur förskolepedagogiken. 

 Här några nyckelcitat i sammanhanget, hämtade ur förskolans läroplan: 

"Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling./---/  

Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygg­het, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. /---/

Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet."

----------------------------

Förslag på hur man kan arbeta fram en gemensam förståelse för dessa i sitt arbetslag samt skapa ett utvecklingsarbete i sin verksamhet inom området: 
  1. Vad är omsorg kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
  2. Vad är lärande kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
  3. Hur tänker jag att dessa hänger dessa ihop med varandra?
  4. Jämför varandras svar. Leta likheter. Filtrera ut det gemensamma och formulera er gemensamma utgångspunkt, en viktig del av er verksamhets identitet. 
  5. Jämför varandras svar. Leta skillnader. Här hittar ni det intressanta "spänningsfält" där ni kommer kunna utmana och utveckla både varandra och er verksamhet under arbetsåret. Att sträva efter samsyn i ett arbetslag är som att en seglare skulle sträva efter stiltje. Ni får det väldigt lugnt och skönt, men ni kommer inte särskilt långt. Utvecklingsmöjligheterna är betydligt mycket större hos de arbetslag som vågar bejaka sina olikheter och det är enklare att bemöta varandras olikhet i vardagsarbetet om man vågat närma sig dem redan inför arbetsåret. Besluta er exempelvis för att leta situationer i vardagsarbetet då ni ser varandras olikheter. Använd dessa situationer som underlag för fortsatta samtal, för att utvecklas och lära sig om sitt uppdrag. Det är när vi väljer att parkera i ett sätt att se som varningsklockorna bör börja ringa...
  6. Vilka vetenskapliga perspektiv finns det? Forskning? Går detta att tillämpa/pröva i vår verksamhet och använda för att ge vetenskaplig grund för hur vi arbetar vidare?

Det här tillvägagångssättet kan ni använda oavsett vilka begrepp ni står inför att behöva problematisera i just ert arbetslag. Läroplanen öppnar upp möjligheten för dessa diskussioner och skriver fram dem som en förutsättning för att vi ska kunna främja lärandet i en formulering som blivit en av mina käpphästar som pedagogista:

"Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande."

Jag vill uppmuntra er till att våga pröva att "diskutera" i andra uttrycksformer än tal och skrift. Mina pedagoger brukar få måla, rita, forma i lera, bygga eller klippa och klistra när de ska sätta ord på sina tankar om läroplanen och sitt arbete i förskolan.

-----------------------------

Såväl lärande som omsorg är ett tillsammans-arbete. Lärande sker när vi är tillsammans och för att kunna vara tillsammans måste vi förhålla oss omsorgfullt till varandra. Med omsorg menar jag allt från bemötande till att blöjan ska sitta skönt så att man kan koncentrera sig på det som händer runtomkring. 

"Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. "

/Martina L

tisdag 9 juni 2015

FRÅN BLÅBÄRSSKOGEN I SVERIGE TILL VULKANERNA PÅ ISLAND - eTWINNING DEL 3

Ni som följt min blogg ett tag vet att vi har haft ett eTwinning-projekt på gång i vårt förskoleområde. Huvudsyftena var att utveckla hur IKT-verktygen integrerades i verksamheten. Dessutom hade arbetslaget identifierat att de behövde utveckla hur man arbetade med att synliggöra kulturell mångfald. När man gjorde sitt första försök med att starta upp ett eTwinningprojekt var det matematik som var fokusområde. Det försöket kom inte så långt i o med att den ansvariga pedagogen på Island inte svarade på kontakten. En liten parentes till detta är att barnen på vår förskola blev mycket oroade över att hon inte hörde av sig: "Ni måste åka dit och kolla så att hon inte har dött", sa de till pedagogerna.

I alla fall gjordes ett nytt försök, den här gången med en annan förskola på Island och med naturvetenskap och teknik som fokusområde. I hela vårt förskoleområde hade vi frågan "Vad finns under våra fötter?" som gemensam utgångspunkt. I Böle hittades mest mossor, svampar och blåbär. Vi fick in massor av intressanta saker, svar och bilder från barnen som vi tänkte skulle kunna leda till ett arbete om mossor och svampar. Detta uppehöll man sig ett tag kring.

Men så fort första bilderna och svaren från Island droppade in via eTwinningsajten bytte projektet spår helt. Barnen på Island berättade att det fanns lavastenar och barnen på vår förskola tyckte sig se en vulkan på en av bilderna (en jordhög intill ett hus). Intresset för detta blev större än vi kunna tro, med tanke på att våra barn inte hade några egna konkreta erfarenheter utan "bara" hade de isländska barnens bilder och ord att gå på. Pedagogerna har konkret fått uppleva hur mycket energi barnen bidrar med i ett projekt när man lyckas hitta vad som är angeläget för dem. 

Fokusområdet ur läroplanen skulle vara naturvetenskap och teknik. Om det handlar om mossor och svampar eller om vulkaner spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är barnens nyfikenhet och intresse som är det som driver projektet framåt. Och vad beträffar barnen på Island så blev de mest nyfikna på blåbär och myror, för det finns det tydligen inte hos dem har vi lärt oss...


Igår var det ett reportage om eTwinningprojektet i vår lokaltidning. Jag är så stolt över vad dessa pedagoger har åstadkommit. De har utvecklat många delar av sin verksamhet, via det här projektet tillsammans med barnen. Igår arbetade jag min sista dag i Infjärdens förskoleområde. Nu väntar nya utmaningar på mig i västra Göteborgs förskolor. Hoppas ni följer med mig dit.

/Martina L

måndag 8 juni 2015

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

Igår visade sig Twitter från sin värsta och sin bästa sida. Mitt förra blogginlägg, om mobiler och människosyn, har väckt mer blandade känslor än något av mina tidigare inlägg. På Twitter råder lite "djungelns lag" om man väljer att uttrycka sin åsikt. Innan jag skriver eller delar något där måste jag tänka: "Ger jag mig in i leken måste jag leken tåla. Orkar jag det idag?" Tonen är stundtals skrämmande hård även i de kretsar där vi tror att det ska vara precis tvärtom. Jag läste exempelvis i förra veckan att en lärare skrev typ: "Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får säga. Följ eller avfölj. Jag säger vad jag vill." Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan lärare undervisar sina elever i värdegrund och nätetik...

Under gårdagen fick jag mängder av hyllningar för mitt inlägg i mobilförbuds-debatten men jag fick också möta lärare som kände sig kränkta av att jag påstod att de hade dålig människosyn. Ett fåtal uttryckte det med en god och konstruktiv ton vilket gav mig väldigt mycket. Jag förstod att min text börjat leva sitt eget liv, och ta vägar jag inte hade kunnat förutse, när den tog sig in i människors hjärnor och uppenbarligen även i deras hjärtan. Därför behöver jag skriva en fortsättning.

Jag vill börja med att förtydliga att jag skriver ingenting om "de andra" lärarna.  Jag skriver om de jag ser lyckas med sin undervisning utan att se elevernas mobiltelefoner som problem och det jag ser som den gemensamma nämnaren hos dem. Det finns lärare som delar denna människosyn men ändå sällar sig till skaran som applåderar ett mobilförbud i klassrummet. Min tes är att det egentligen inte är ett mobilförbud de behöver eller vill ha. De har ett stort problem i sitt klassrum där mobiler blivit konkurrenter till undervisningen hos en mindre grupp elever. Tiden är knapp. En del lärare har bara ett år på sig innan de ska kunna sätta betyg. De behöver en quick fix. Då kan jag förstå att förbud lockar och det är detta våra politiker lockas att svara upp mot. Men om vi går till botten med det här och försöker identifiera det verkliga problemet behöver vi istället för generella förbud hitta lösningar som är långsiktigt hållbara och främjar lärande på samma gång. Det handlar om att skapa goda förutsättningar inte bara för eleverna att lyckas, utan för att även våra lärarkollegor högre upp i stadierna ska lyckas. Jag ska försöka förklara hur jag tänker, med risk för att det tolkas på andra sätt...

Väldigt förenklat kan man säga att debatten om mobiltelefoner i klassrummet har två sidor, för eller emot. Båda sidorna förespråkar sin ståndpunkt ur ett lärandeperspektiv:

  • Ett förbud mot mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande då elevernas uppmärksamhet flyttas från mobilen till lärandeobjektet.
  • Att använda mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande om mobilen används som ett verktyg för lärande. 
Det vi behöver för att dessa sidor ska kunna mötas är en långsiktig strategi och samsyn mellan stadier och skolformer. Det är omöjligt för gymnasieläraren att bedriva sin undervisning med mobiler i klassrummet om eleverna inte redan har med sig förmågan att förhålla sig till den digitala tekniken som verktyg för sitt lärande. I det akuta läget och i extremfallen (där enstaka elever faktiskt utvecklat ett sjukligt beroende) ger ett förbud lite andrum. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte en hållbar strategi. Det synliggör snarare att vi behöver bli mer solidariska med både eleverna och våra kollegor som ska ta vid där vi slutat. Vi måste börja redan i de lägre åldrarna, inte genom att förbjuda och undvika, utan genom att vägleda, stötta och visa på alternativa användningsområden av de verktyg eleverna redan lockas av och behärskar. Vi kommer även behöva involvera hemmen, vilket är helt i enlighet med läroplanerna. Frida Monséns inlägg tycker jag kan vara en bra utgångspunkt för detta. 

Den mörka sidan av min gårdag på Twitter handlar om mitt möte med trollen. De som kastar skit och har en elak ton. De som skippar att vara konstruktiva och inte söker efter att försöka förstå något annat perspektiv än sin egen "sanning". De som inte för en sekund är ute efter att vi tillsammans ska försöka lära av varandra för att lösa viktiga problem. Så fort man ställer en motfråga märker man att de börjar skruva på sig, diskussionen blir ointressant och de svarar arrogant att de inte har tid för trångsynta som jag och mina idiotiska och värdelösa texter. Till er vill jag säga:  Jag tror att troll spricker i solen. Därför gömmer ni er i Twitters mörkaste hålrum. Men jag tror också gott om er och jag är helt övertygad om att ni skulle bli på ett helt annat sätt om jag fick bjuda på en kopp kaffe och ni tvingades se mig i ögonen. Det är min människosyn. Tills dessa att ni vågar er ut i solen kan ni fundera över vilka som verkligen är det största hotet mot skolan...

/Martina L





lördag 6 juni 2015

DET HANDLAR INTE OM MOBILER...

Här följer viktig samhällsinformation. Jag vill utfärda en särskild varning till er läsare som inte vill att skolan ska utgå ifrån eleverna och till er som tycker det är oviktigt att skolan ligger i framkant när det gäller att följa samhällsutvecklingen: 

Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Du läste rätt, men för säkerhets skull tar jag det igen:

Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Va?! Hur är det möjligt?!

Nu ska du få veta hemligheten: Det handlar om människosyn. 

De här lärarna ser eleverna som medmänniskor med rättighet att vara delaktiga i att lära om sitt eget lärande (för övrigt en av EUs nyckelkompetenser för framtidens samhällsmedborgare).

De här lärarna ser eleverna som kompetenta nog att vara med i beslutsfattandet kring hur man utformar en lärmiljö som fungerar för alla i gruppen.

De här lärarna ser eleverna som medarbetare i klassrummet.

Jag önskar att alla ni som skriker om mobilförbud lyssnade på dessa lärare. Helst önskar jag att ni besökte deras klassrum. Det är de som är skolans hopp och framtid. Det är de som borde få vara skolans ambassadörer i jakten på nya lärare.

/Martina L

PS. Tack Petter och Micke Gunnarsson för att ni fick mig att skriva det här inlägget. Jag har burit på det länge. DS. 

tisdag 19 maj 2015

BOK PÅ G...

Det börjar vara några år nu...som jag via mina uppdrag åt Skolverket, mina föreläsningar och via handledning mött pedagoger och förskolechefer som brottas med att få ihop det systematiska kvalitetsarbetet. Under dessa år har jag själv samlat på mig en hel del kunskap och börjat mejsla fram ett ramverk som testats i det förskoleområde där jag senast var pedagogista. När Lärarförlaget frågade mig om jag var intresserad av att skriva en bok om det blev jag naturligtvis överväldigande glad. Att skriva en bok står på min topp 3-lista över drömmar jag ska förverkliga. Men innan jag tackade ja lät jag en f d kollega, lektor och vän som också är rektors/förskolechefsutbildare att granska mitt material. När jag fick svaret: "Det här är vad de behöver" bestämde jag mig för att det var dags att köra.

Jag har precis påbörjat mitt skrivande. Det kommer bli en annorlunda sommar och höst där disciplinen måste vara på topp. Utmanande, men framför allt oerhört intressant.

Jag har redan skrivit en del om ramverket här på bloggen, t ex i inlägget om reflektion som motorn i kvalitetsarbetet. Där berättar jag om utgångspunkten för ramverket och delar med mig av R-figuren som vi använt för att få struktur på våra reflektioner. Inlägget ger en liten vink om vad boken kommer att handla om. Om ett år hoppas jag att jag har den i min hand.

/Martina L

lördag 2 maj 2015

SOMMARFÖRSKOLA DEL 3

Förra året skrev jag två blogginlägg där jag lyfte vår satsning på att säkerställa att vår sommarförskola verkligen höll god kvalitet. Inför sommaren utarbetade jag kvalitetsdokument som pedagogerna skulle använda sig av vid planering och reflektion under sommaren. De liknade de dokument som vi använder under hela året. Den största skillnaden ligger i att man inte kan bygga upp riktigt samma kontinuitet kring rutiner för reflektion och planering i och med att såväl barn som pedagoger byts ut flera gånger under sommaren.

Kvalitetsdokumenten + den hållbara lådan skapade goda förutsättningar för pedagogerna att bedriva en riktigt bra verksamhet under sommaren. När vi efter sommaren tog del av dokumentationen blev jag oerhört stolt och berörd över det utförda arbetet. Det synliggjorde den viktigaste länken i att skapa förskola av god kvalitet - pedagoger som tog sitt ansvar och ville få saker att hända. Här ser ni ett exempel, hämtat från Infjärdens förskolor sommaren 2014 (under en av årets varmaste veckor):



/Martina L

PS. Till sommaren slutar jag som pedagogista i Infjärdens förskolor. Det har varit några fantastiska år och än har jag inte berättat allt jag har att berätta från den här tiden. Fr o m i nästa vecka kommer jag att ha min verksamhetsbas i några av Västra Göteborgs förskolor. Nya möten och nya möjligheter väntar. DS.


tisdag 17 mars 2015

ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA...

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?
Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?
Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: "Vad ska barnen göra?" än "Varför ska barnen göra det?". Den didaktiska frågan "varför" är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten "Kultur och estetik i skolan" (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: "Vad kan vi göra för pyssel om...?". Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: "Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?"

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om...egentligen?


/Martina L

onsdag 11 mars 2015

HAN ÄR FYRA ÅR. VI KAN KALLA HONOM FILIP...

...Jag mötte honom på hans förskola. Förskolläraren bad barnen berätta för mig om vad man kunde göra ute på deras förskola. Han tittade på mig med allvarlig blick. "Man måste stå i kö till gungorna. Jag är dålig på att stå i kö." I den sekunden brister mitt hjärta för första gången. 

När vi väl kommer ut bestämmer jag mig för att finnas nära Filip. För att kunna se allt han är bra på och berätta det för honom. Idag behövde han inte stå i kö till gungorna. Han får en direkt. Medan han sitter där och gungar sitt högsta ser han tvärs över hela gården. Ett barn skrämmer hans bästa kompis när hon gömmer sig under en rutschkana. Kompisen blir rädd och slår till honom som skrämt henne. Förskolläraren ser detta, går dit: "Man får inte slå." Filip ser också detta...från sin gunga...Men Filip har också sett det som hände innan, att flickan blev skrämd, och i hans värld finns det ett barn till som förskolläraren skulle behöva säga till. För han har lärt sig att när han slår eller skräms blir han tillsagd. Men han ser att det gör hon inte. Han ser också sin ledsna kompis under rutschkanan. Detta får honom att hoppa ner från gungan och springa i riktning mot barnet som "slapp undan". Han ska skipa rätt. Förskolläraren, som anser sig veta hur Filip är...det har både avdelningen som hade honom innan och specialpedagogen berättat för henne...ser inte att hon har en roll i det som håller på att hända. Hon såg inte det han såg. Hon tog inte tag i situationen, vilket han nu måste göra. Det slutar med att han får en tillsägelse av förskolläraren. Då brister mitt hjärta för andra gången.

Fem minuter senare...

Filip har förflyttat fokus till sandlådan. Där börjar vi skapa vägar i sanden...vägar som går ända fram till det andra barnet i sandlådan. Min plan är att via vägarna i sanden också bygga en väg för kommunikation och samspel. På 90-talet lärde Birgitta Knutsdotter-Olofsson mig att vi pedagoger behöver vara medskapare av lekrelationer då barnen inte lyckas med detta själva. Det var precis det som skedde nu. Filip...som enligt pedagoger och expertis endast kommunicerar med inövade fraser...kommunicerade om bilar och vägar, med kropp och med ord och mitt hjärta börjar kännas helt igen. Åtminstone för en stund.

Jag kliver ur leken och sandlådan. Utan att släppa Filip med blicken försöker jag inleda ett samtal med förskolläraren, som står två meter utanför sandlådan med blicken någon helt annanstans. "Vad roligt det var att se hur kompetent han blev i leken när man fanns där som stöd.", försökte jag lite trevande. "Ja, han klarar ju inte att kommunicera.", blev svaret jag fick. Då brister mitt hjärta för tredje gången.

Jag har burit på den här berättelsen några månader. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Den är tung och otymplig. Jag känner mig maktlös. Hur många som Filip finns det där ute? Hur många som förskolläraren finns det där ute? 

Marie Eriksson, också skolad i Knutsdotters anda, skriver om den livsviktiga leken:
"Nu sitter jag här 20 år senare och läser om leken igen. Den här gången är det Margareta Öhman som fångar mitt intresse med sina tankar om att leken är viktig för att barnen ska få en känsla av kompetens och en god självkänsla. Om vi genom leken kan ge näring till barnens självkänsla, så är bara det skäl nog att ge tid och utrymme till lek. En lek där vi vuxna finns nära barnen och ger dem stöd i att lyssna till sina egna och andras känslor och behov samt grundlägger ett mod att gå sina egna vägar i livet." 

Jag hör ofta pedagoger bekymra sig över att barn slutat leka.
Jag bekymrar mig över något mycket allvarligare...

/Martina L