onsdagen den 16:e april 2014

BYGG UPP TEKNISKT SJÄLVFÖRTROENDE

Just nu är jag över öronen upptagen med att avsluta förberedelsearbetet inom projektet "Smart & förnybart". Det är ett projekt finansierat av Energimyndigheten och det äger rum inom förskola och skola under 2014.

Förskolan har fått ett förtydligat och utökat uppdrag inom bl a naturvetenskap och teknik. Jag har väldigt lite kunskap inom teknikområdet och som ansvarig för "Smart & förnybart - förskola" så känner jag mig ute på svag is för första gången på väldigt länge. Min nyfikenhet inför att lära mig nya saker är till stor hjälp.

På onsdag smäller det. Då håller jag workshop nummer 1. Därefter blir det ytterligare 10-15 workshops fram t o m oktober. Totalt kommer ca 40 förskolor med tillsammans ca 100 avdelningar ha deltagit. Workshopen har jag gett namnet "Vad är det som gör att det rör sig?". Den kommer att innehålla en enkel teoridel om energi och en praktisk del där pedagogerna kommer att få arbeta tillsammans i grupper.




Det händer i vissa sammanhang att jag låtsas att jag kan och klarar av mer än jag gör. Jag tror flera känner igen sig i det. Det ger en lite självförtroende och gör prestationen lite bättre, är min erfarenhet. Den här gången tänker jag inte låtsas. Naturligtvis har jag skaffat mig en del grundläggande kunskaper om energi under förberedelsearbetet. Men jag tänker blotta min osäkerhet och försöka vara ett föredöme i att visa på att det går att bygga upp tekniskt självförtroende, för det är så vi många gånger måste jobba i förskolan. Vi kan inte tänka att vi ska kunna allt och vara bäst innan vi låter barnen börja utforska och undersöka. Då blir ingenting gjort och vi får problem med att vara medforskande pedagoger. Vi måste lära oss tillsammans. Jag ser fram emot att lära mig mer om energiteknik tillsammans med de flera hundratals pedagoger jag ska få möta under 2014.


torsdagen den 10:e april 2014

VAD ÄR NI UPPFYLLDA AV PÅ ER FÖRSKOLA?

Är full av intryck efter dagens kurs. Jag har varit med på Lärarfortbildnings kurs "Fånga lärprocesser - med pedagogisk dokumentation" i Jönköping som ett led i att jag ska börja arbeta som externkonsult hos dem från och med hösten. I skrivande stund uttrycks mina intryck och tankar bäst i några frågor.

Vad är barnen uppfyllda av på din förskola?
Vad är pedagogerna uppfyllda av på din förskola?
Är det samma sak eller kör ni på olika spår?
Vad krävs för att ni ska mötas?

lördagen den 15:e mars 2014

HAR BARNEN LÄRT DIG NÅT IDAG?

I torsdags var jag på högskolan i Jönköping för att träffa mina pedagogistakollegor från RE-institutets pedagogistautbildning 2008/09. Vi träffas varje år någonstans i Sverige och det är alltid ett kärt återseende. Dessa människor hjälpte mig igenom det tuffa utbildningsåret och arbetar nu  i olika sammanhang för att främja barnens perspektiv. Det gör mig varm i hela hjärtat bara att tänka på dem... Dagen inleddes med att vi fick träffa, lyssna till och samarbeta med en av våra lärare från utbildningen, Sara Hvit. Hon doktorerar och vi fick titta på en del av hennes insamlade material. Det var en film från en förskola där några barn interagerade med varandra, en pedagog, en smartboard, några pallar och ett gosedjur. Ett av barnen på filmen skulle hämta en pall.

Hur gör du om du ska hämta en pall? Fundera en stund... Fundera också över varför du gör på det sättet? Jag gissar att du går fram till pallen, lyfter upp den vänder dig om och går tillbaka, enklaste och snabbaste vägen. Så gjorde inte barnet på filmen. Barnet lyfte upp pallen, vände den uppochner och barn den på huvudet. Inte enklaste sättet - för barn väljer sällan enklaste sättet. Eller som Liselott Olsson säger: "Barn söker inte lösningen, de söker problem." Inte då problem = bekymmer utan mer problem = utmanande och stimulerande. De gör en vanligtvis enkel och ganska tråkig grej till något roligt. Det här är en så himla viktigt lärdom för oss vuxna. Hur många gånger ser vi inte att barnen är på väg att lösa ett problem på sitt sätt och så skyndar vi oss dit för att visa hur de kan fixa det på ett enklare sätt, på vårt sätt. Inte alls för att vara elaka. Tvärtom. Vi vill hjälpa och kanske också lära dem något... Men om man istället tänker på den handlingen som att vi tar ifrån barnen något när vi "hjälper" dem snarare än att vi ger... vad händer då med våra tankar och vad händer då med vårt agerande...

Bild hämtad ur "Nasse hittar en stol" av Sven Nordqvist (1995)

Jag var nyss ute och träffade en av mina yngsta vänner. Han heter Johannes och fyller snart två år. Johannes vill ha ordning och reda omkring sig. Han hittade en stege som låg och skräpade på gräsmattan och visade tydligt att den behövde flyttas. Stegen var lite väl otymplig för honom, så jag erbjöd lite hjälp genom att ta ett tag i en av stegpinnarna. Tillsammans drog vi stegen i den riktning dit Johannes ville flytta den. Det kanske inte var enklaste sättet. Det kanske inte var kortaste vägen. Men det var roligt och det hände intressanta grejer efter vägen. Jag visste att det enklaste vore om stegen fick ligga kvar tills den använts klart och med den vetskapen hade jag kunna försöka avleda eller stoppa honom. Men då hade aldrig de roliga och intressanta sakerna hänt. Med lite eftertanke så vet jag också att nästa gång stegen ska användas så är det "a piece of cake" för personen som ska ha den att hämta den där den nu ligger.

Min tes är att detta handlar om så mycket mer än bara om att flytta en pall eller en stege. När man möter barn med inställningen "nu ska jag lära honom/henne det jag kan"  eller om man möter barn med inställningen "vad ska han/hon lära mig idag" så genererar det två helt olika miljöer med helt olika förutsättningar för lärande. Det blir en jämlikhet och en ömsesidighet i det mötet som gör det möjligt för saker att ske och tankar att tänkas som aldrig annars hade hänt. Det öppnar dörrar och nya stigar att gå. Det föder kreativitet. För mig är detta också en demokratifråga. Demokratifrågan när det gäller barn och unga har i många sammanhang kommit att handla främst om rättigheter, men demokrati handlar också om ansvar och handlingskraft. Vad händer med ansvarstagandet och handlingskraften hos barnet om det han/hon är på väg att göra alltid tas över av en vuxen som tänker sig veta bättre? Vilka människor växer det upp ur en sådan mylla?

Och du som möter ett barn; fråga dig inte vad du kan lära barnet utan vad barnet kan lära dig.
Där vi ser målet, ser barnet vägen.
Där vi ser en lösning, ser barnet tio.

/Martina L


onsdagen den 12:e mars 2014

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 3

Förskollärar-Karin håller, som jag berättat i tidigare blogginlägg, på att starta upp ett eTwinningprojekt med en förskola på Island. Projektet har hon gett namnet "Let us Compare", eftersom ett av syftena är att jämför vår miljö med en miljö i ett annat land. Jag har förmånen att vara pedagogista och Karins bollplank/kritiska vän i projektet.

Barnen i Karins barngrupp har beskrivit sin förskola och miljön runtomkring. När jag och Karin har tittat på dokumentationen av deras beskrivningar så består den till allra största delen av text. 

Informationen i en sådan dokumentation blir inte tillgänglig för barnen i o m att de inte kan läsa texten. När man arbetar med pedagogisk dokumentation så måste man ställa sig frågor som:

- Vad är syftet med den här dokumentationen?
- För vem görs den?
- Vad vill vi att dokumentationen ska hjälpa oss att minnas?
- Vilka lärandeprocesser vill vi att dokumentationen 
   ska hjälpa oss att sätta igång?
- Vilken dokumentationsform är lämpligast för           ändamålet?

Eftersom det här projektet syfte bl a är att sätta igång lärandeprocesser inom området "kommunikation" så blev det viktigt att involvera barnen i att tänka kring hur informationen om vår förskola ska nå fram till barnen på Island. Därför ställde Karin följande frågor till barnen, samtidigt som hon visade dem dokumentationen:




/Martina L

torsdagen den 27:e februari 2014

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 2

Pedagogen Karin på en av våra förskolor har startat ett eTwinningprojekt. Första utmaningen som Karin stötte på var att hon på http://www.etwinning.net/sv/pub/index.htm skulle beskriva syftet med sitt projekt på engelska. Det klarade hon med bravur. När det var gjort var det bara att vänta på att få någon pedagog från en förskola i Grindavik att nappa. Det kan ta lite tid innan man får tag i en kollega att samarbeta med.  Under tiden satte hon igång arbetet tillsammans med barnen. Här är ett utdrag ur dokumentationen av projektet:






Vad vill vi veta om förskolan på Island?
Vi har aldrig varit på Island
Vad gör ni på er förskola?
Vad leker ni med?
Vad äter ni?
Vad har ni för dörrar?
Hur många trappor har ni?
Hur många fönster har ni?
Vad heter ni?
Har ni en tågbana?
Har ni en rutschkana?
Har ni en buss?
Har ni en bil?
Har ni blommor på fönstren?
Har ni klistermärken?

För Karin tog det ca två månader innan hon fick kontakt med en isländsk kollega. Det var en pedagog i Arkanes (inte Grindavik) som hörde av sig och Karin beslutade sig för att inleda ett samarbete med henne eftersom deras projekt stämde väl överens.

/Martina L


onsdagen den 26:e februari 2014

eTWINNING I FÖRSKOLAN DEL 1

I vårt förskoleområde har vi under några års tid arbetat med att lära oss mer om vad hållbar utveckling är och vad det innebär för oss. När man arbetar med lärande för hållbar utveckling innebär det att man börjar tänka både lokalt och globalt. Det börjar oftast med en ökad medvetenhet hos pedagogerna men behöver även komma barnen till del, eftersom det är de som ska sköta om det här jordklotet i framtiden.

När jag och vår förskolechef hörde talas om eTwinning första gången så var det i samband med att vi fick en inbjudan till Norrlär. eTwinning är en digital plattform som gör det möjligt för pedagoger inom Europa att utbyta erfarenheter.Vi tyckte båda att det lät spännande. Dessutom kom vi fram till att det kanske var något vi skulle kunna använda oss av för att göra barnen medvetna om att det finns människor som lever på andra platser, under andra förutsättningar och på så vis tillföra något i vårt hållbarhetsarbete. Som tur var så hade vi en pedagog i området som såg samma möjligheter. Hon har under slutet av hösten startat upp ett eTwinningprojekt som ni kommer att kunna följa här på bloggen.



Det första man gör är att man registrerar sig på http://www.etwinning.net/sv/pub/index.htm. Där beskriver man bl a syftet med projektet och om det är inom några specifika områden som man söker samarbete. Karin, som vår pedagog heter, var fast beslutsam om att söka samarbete med en förskola i Grindavik på Island eftersom det är en av vår kommuns vänorter. Hur ser det ut här? Hur ser det ut där? Ute? Inne? Vilka likheter och skillnader ser vi? Hur kan man berätta för någon som aldrig varit på vår förskola hur det ser ut här? Som dessutom inte kan läsa och talar ett annat språk? Dessa frågor har varit utgångspunkten och vi har målområdena matematik och kommunikation kommer i inledningsfasen att vara vägledande.

/Martina L

torsdagen den 30:e januari 2014

KOLLEGIALT LÄRANDE ONLINE

För några veckor sedan så väcktes tanken på att ha en digital bokcirkel hos mig och några kollegor på Twitter. Om jag inte missminner mig uppstod tanken ur de boksamtal och det intresse för inspirerande litteratur som Stafettjulkalendern bidrog till. Det geografiska avståndet behöver inte spela någon roll om lusten och viljan finns där. Ganska snabbt beslutade vi oss om lämplig bok och forumet vi valde var Google Hangout. Vi satt alltså uppkopplade, ca sex personer spridda över hela landet, och chattade om en bok vi läst. Alla var entusiastiska och nyfikna på detta "nya" sätt att mötas och diskutera, vilket också märktes. Inläggen rasslade in i ett rasande tempo och man blev lite lätt stressad. Det kan behövas viss struktur på samtalet, t ex att var och en väljer ett citat ur boken som diskuteras i tur och ordning, men i stort är jag positiv till den här typen av mötesplatser för kollegialt lärande. Utan tvekan så är internet min största kompetensutvecklingskälla just nu, mycket tack vare engagerade och intresserade kollegor för vilka dela-kulturen är självklar.

Boken vi diskuterade var "En ny lärandekultur - att odla fantasin för en ständigt föränderlig värld" (2013)  och den berör just nutidens och framtidens lärande och vad det innebär för vår traditionella syn på lärandet: "Vad händer med lärandet när vi går från 1900-talets stabila infrastruktur till 2000-talets flytande infrastruktur, där ny teknologi hela tiden genererar, och förhåller sig till, förändring?" (s 9) 
Tanken är att vi ska återuppta vårt digitala samtal om boken och jag hoppas att fler kollegor hör av sig till mig och vill delta i den här typen av kompetensutveckling, även utifrån andra böcker. Är du intresserad? Hör av dig till mig via info@martinalundstrom.se eller via Twitter till @MartinaL71.

/Martina L

onsdagen den 22:e januari 2014

REFLEKTION - MOTORN I KVALITETSARBETET

I vårt förskoleområde håller vi på att bygga upp ett systematiskt kvalitetsarbete med pedagogisk dokumentation som grund. Det innebär att den kollegiala reflektionen är central för att verksamheten ska utvecklas. När jag kom till organisationen, för ca ett år sedan, svarade de flesta pedagoger att man reflekterade med någon kollega regelbundet men i princip ingen av dem skrev ner sin reflektion. Det fanns alltså ingen dokumentation som visade på vilket sätt reflektionen förde utvecklingen framåt. Reflektion är ett välanvänt begrepp, på gott och ont. För mig har det varit viktigt att dels ge den reflektion som äger rum i organisationen stöd och riktning, dels se till att den synliggörs d v s dokumenteras.

Att få ihop systematiskt kvalitetsarbete och pedagogisk dokumentation kan vara en utmaning. Det ena kan tolkas representera någon form av ordning och reda. Det andra representerar lite mer rhizomatiskt tänkande där lärandeprocesser inte äger rum linjärt utan i de möten som sker. Jag har sett det som en utmaning att förena dessa två och vi tycker oss vara på god väg att hitta en form för detta. Utgångspunkten är det ramverk som jag har byggt upp, i viss samverkan med andra naturligtvis och i en process som pågått i drygt två år. Ramverket illustreras i bilden nedan där varje färgat fält representerar ett led i det systematiska kvalitetsarbetet men navet är det som sker i mitten, i de gröna fälten.




De gröna fälten symboliserar det arbete som bedrivs dagligen ute på förskoleavdelningarna där planering/genomförande växelverkan och reflektionen (det gröna fältet i mitten) utgör "kittet" mellan dem. Medans ramverket som helhet försöker stödja någon form av ordning och reda så finns det i det gröna navet utrymme för rhizomatiska processer. 

För att kunna reflektera behövs någon att reflektera tillsammans med, pedagog och/eller barn. Hos oss äger reflektionen rum ute på avdelningarna, i barngrupp och vid s k PUT-tid (pedagogisk utvecklingstid som ersatt bl a det som tidigare kallats "planeringstid"). Reflektionen äger även rum i nätverk med pedagoger från andra avdelningar. Reflektionen dokumenteras i dokument där man förutom själva reflektionen skrivit ner syfte, vilka som deltog, vad som hände och hur man väljer att gå vidare. 
För att reflektionstiden verkligen ska användas till reflektion, d v s att man tittar bakåt för att ta sig framåt, så använder vi en R-figur, hämtad ur "Teaching and Learning through Reflective Practice" av professor Tony Ghaye. Figuren bygger på "uppskattningens kraft", skulle man kunna sammanfatta det med, d v s att man uppmärksammar det man ser som positivt och framgångsrikt i kollegans arbete.
                                           

Reflektionen sker i fyra steg:
1. Uppskattning
2. Föreställning om hur man skulle kunna gå vidare (brainstorm där man försöker tänka utanför "boxen")
3. Urval från steg 2 för att designa och konkretisera vägar vidare.
4. Genomförande av det man valt under steg 4.

/Martina L



måndagen den 20:e januari 2014

HUR VET VI ATT BARNEN LÄRT SIG?

Frågan har jag fått av pedagoger oändligt många gånger. Ja, hur vet vi att barnen lärt sig? Det beror på, brukar jag svara. Det beror på vad du tänker att "att lära sig" är för någonting.

Som jag berättat om tidigare här så är matematik vårt utvecklings- eller fokusområde under 2013 och våren 2014. Flera gånger under den här resans gång så har vi hamnat i diskussioner om när man ska ge barnen det "rätta svaret". Återigen blir mitt svar: Det beror på...Det beror på syftet med att ge barnen de "rätta svaren". Är syftet att sätta en slags punkt, att ta dem "i mål" eller är syftet att fakta ibland behövs för att föra processen vidare? Fakta utgör nämligen en av våra kunskapsformer i förskolan, så vi kan inte helt bortse ifrån den. Däremot så har vi inga uppnåendemål för vad barnen ska kunna och då gäller det att inte betrakta faktakunskaperna som en slutstation i deras lärande.

Det står i förskolans läroplan att kunskap inte är något entydigt begrepp. "Kunskap kommer till uttryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - som förutsätter och samspelar med varandra." (s 6). Dessa kallas för de fyra F:n. Lägg dessa fyra F på minnet. Lär dig att rabbla dem och lär dig framför allt att urskilja deras egenskaper. Det märks så tydligt i våra reflektioner över dokumentationer att när pedagogerna lär sig identifiera dessa fyra typer av kunskaper så händer någonting. Vi får ett genombrott i försöken att hitta lärandet. Pedagogerna flyttar fokus från att leta efter "rätta svaren" till att leta efter utforskande och strategier.

Vill man arbeta fördjupat med sina pedagoger, som vi gör på våra nätverksträffar, så rekommenderar jag att pedagogerna tar med sig egna dokumentationer. Läs s 47-49 ur bakgrundstexten till läroplanen "Jord för växande"  tillsammans och öva er i att identifiera olika typer av lärande i dokumentationerna. Jag lova er både aha-upplevelser och Halleluja-moments.

/Martina L

söndagen den 29:e december 2013

TRÖTT PÅ EN DIKOTOMISERAD SKOLDEBATT

Sedan PISA-resultaten presenterades för några veckor sedan så har skolfrågan dominerat den politiska debatten. Olika debattörer med mer eller mindre relevant bakgrund och motiv konkurrerar med såväl regionala som nationella skolpolitiker om utrymmet i media. Eftersom jag brinner för utbildningsfrågor så borde jag tycka detta är toppen. Äntligen! Men så är det inte. Jag blir besviken och frustrerad över allt detta tyckande som inte för skolans utveckling framåt. Jag blir besviken och frustrerad över att skolfrågan används för att vinna poäng, sälja böcker och slå varandra i skallen. Jag blir också besviken och frustrerad över den dikotomisering som debatten leder till.

När skolans bästa diskuteras i media så är det nästan alltid utifrån ett antingen/eller-perspektiv, s k katederundervisning ställs mot ett abdikerat ledarskap där eleverna regerar. Med ett sådant sätt att angripa skolfrågan kommer vi aldrig lyckas få någonting att hända. Jag skrev i november ett blogginlägg om pedagogiskt ledarskap i en förskolekontext, eftersom det är den pedagogiska myllan jag oftast befinner mig i. Som jag ser det så är förskolan på väg att lyckas hantera det komplexa pedagogiska uppdraget på ett sätt som skolan skulle behöva lära sig av. Därför vill jag uppmuntra även "skolfolk" att läsa mitt inlägg:

Jag pratar i flera sammanhang om pedagogens roll på förskolan i termer av att man äger ett pedagogiskt ledarskap och att man själv väljer vad man gör av det. Inte så sällan ser jag pedagogen rygga tillbaka lite. Ledarskap? Det är väl chefens jobb? Eller?
Sedan jag började arbeta med att utbilda blivande och varande förskollärare i universitets och Skolverkets regi så har det blivit allt mer tydligt för mig att vilka förutsättningar som skapas för lärande kopplat till läroplanen beror på i vilken utsträckning pedagogerna på avdelningen axlat sitt ledarskap.
Jag läser just nu Arne Malténs bok "Pedagogiskt ledarskap" (Studentlitteratur, 2000). Den belyser ledarskapet på ett sätt som identifierar en chefs ledarskap. Mycket av det han skriver ser jag även går att applicera på pedagogens roll i en förskolegrupp.
Att utöva ledarskap innebär, enligt Maltén, att man bedriver en påverkansprocess i syfte att få andra människor, indivier eller grupper att agera i riktning mot uppställda mål. Definitionen betonar inte bara måluppfyllelse utan även samspelet med andra människor.
"Ledaren har att intressera sig för uppgiften, men även för relationen till medarbetarna. Ledarskapet förutsätter såväl gruppdynamiska som problemlösande färdigheter. Ledaren kan uppnå resultat, men endast tillsammans med och genom andra människor. /---/ Ett gott ledarskap förmår att skapa mening med arbetet, står för utformningen av målen och strategierna samt förmedlar dessa till medarbetarna. Organisationen är dess människor." (s 8 o 15)
Jag ser flera paralleller till arbetet inom en förskolegrupp och jag gillar bilden av barnen som pedagogens medarbetare.
Att vara ledare på förskolan är inte detsamma som att man bestämmer allt. Däremot innebär det att man ser till att saker händer, att barnen börjar agera. Det räcker ofta med att man ställer fram ett
material så börjar barnen agera och när barnen börjar agera börjar de också interagera - samspela - med tingen och människorna. Interagerandet är det som är essensen i lärandet. Börjar man tänka i de banorna så klarnar också bilden av det pedagogiska ledarskapet som varje pedagog har. De flesta barn interagerar utan någon vuxens inblandning. Men genom vår påverkan så får vi barnen att agera i riktning mot uppställda mål. Med den vetskapen kan man analysera sin egen förskolas miljö. Med och om vad inbjuder den barnen till att interagera? Med och om vad inbjuder den inte barnen till att interagera? Vad behöver vi lägga till? Vad behöver vi ta bort?
Genom att observera och lyssna till barnens interaktion får vi reda på vad det är som skapar mening för barnen och på vis får vi också reda på vägar vidare för det fortsatta arbetet. Processen blir en växelverkan mellan vuxnas barnperspektiv, d v s vad de vuxna antar kommer att locka barnen till att agera i riktning mot målen, och barnens egna perspektiv, d v s hur barnen själva väljer att agera och interagera. I denna växelverkan föds den utforskande processen, där jag som pedagog gör antaganden som jag sedan undersöker genom att observera och lyssna på barnen. En ledare, d v s pedagog, som intresserar sig för uppgiften blir därmed en förskoleverksamhets viktigaste faktor för utveckling.

Som pedagog i förskola och skola måste vi klara av att sätta upp mål för vårt pedagogiska arbete. Vi måste klara av att kritiskt granska vår undervisning och vi måste klara av att både förverkliga kunskapsuppdrag och demokratiuppdrag. Dessa två hänger ihop. Det är inte antingen eller.

Slutligen skulle jag vänligt men bestämt vilja uppmana alla som debatterar skolans utveckling med andra motiv än att skolan verkligen ska utvecklas att tiga. Det brus dessa skapar hindrar de som verkligen vill tänka tillsammans för att utveckla svensk skola till världens bästa skola från att få plats och höras i debatten.

 
/Martina L