BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

Igår höll jag en kurs i pedagogisk dokumentation. Under en kursdag får deltagarna mycket tid till process och diskussion. Det är helt fantastiskt att vara med om den tystnad och tillknäppthet som ofta präglar en kursdags inledning för att sedan höra sorlet sprida sig och massor av kloka tankar och funderingar delas mellan deltagarna. Igår tog en av deltagarna upp frågan om barns rätt till att få välja om de vill få dokumentationer av sig själva publicerade eller inte och som många vet är det ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, vilket jag skrivit om i mitt kapitel i boken Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014). Trots att det är något jag tänkt och tänker mycket kring är jag långt ifrån att alltid veta hur jag ska hantera det.

I det samhälle vi och lever i och som barnen ska växa upp i måste vi prata om det här, pedagoger emellan, men också med barn och föräldrar. Vad innebär ett etiskt förhållningssätt kring dokumentation? En dokumentationsvägg på förskolan är lika mycket en del av det offentliga rummet som att lägga ut något på internet. Även om delningstakten inte är lika hög så finns ändå möjligheten/risken att någon fotograferar av något och delar det vidare.

Vi vuxna oftast väldigt obekväma inför foton och inspelningar av oss själva. Tänk dig att komma till jobbet varje dag och se dig själv på bild på väggen utan att först ha blivit tillfrågad alternativt ha fått vara med och välja vilken bild som ska offentliggöras. Kanske Webbstjärnans material för etiska samtal med elever i skolan kan vara en bra utgångspunkt för etiska samtal kring bruket av och barns delaktighet i våra dokumentationer i förskolan?

/Martina L

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

Igår visade sig Twitter från sin värsta och sin bästa sida. Mitt förra blogginlägg, om mobiler och människosyn, har väckt mer blandade känslor än något av mina tidigare inlägg. På Twitter råder lite "djungelns lag" om man väljer att uttrycka sin åsikt. Innan jag skriver eller delar något där måste jag tänka: "Ger jag mig in i leken måste jag leken tåla. Orkar jag det idag?" Tonen är stundtals skrämmande hård även i de kretsar där vi tror att det ska vara precis tvärtom. Jag läste exempelvis i förra veckan att en lärare skrev typ: "Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får säga. Följ eller avfölj. Jag säger vad jag vill." Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan lärare undervisar sina elever i värdegrund och nätetik...

Under gårdagen fick jag mängder av hyllningar för mitt inlägg i mobilförbuds-debatten men jag fick också möta lärare som kände sig kränkta av att jag påstod att de hade dålig människosyn. Ett fåtal uttryckte det med en god och konstruktiv ton vilket gav mig väldigt mycket. Jag förstod att min text börjat leva sitt eget liv, och ta vägar jag inte hade kunnat förutse, när den tog sig in i människors hjärnor och uppenbarligen även i deras hjärtan. Därför behöver jag skriva en fortsättning.

Jag vill börja med att förtydliga att jag skriver ingenting om "de andra" lärarna.  Jag skriver om de jag ser lyckas med sin undervisning utan att se elevernas mobiltelefoner som problem och det jag ser som den gemensamma nämnaren hos dem. Det finns lärare som delar denna människosyn men ändå sällar sig till skaran som applåderar ett mobilförbud i klassrummet. Min tes är att det egentligen inte är ett mobilförbud de behöver eller vill ha. De har ett stort problem i sitt klassrum där mobiler blivit konkurrenter till undervisningen hos en mindre grupp elever. Tiden är knapp. En del lärare har bara ett år på sig innan de ska kunna sätta betyg. De behöver en quick fix. Då kan jag förstå att förbud lockar och det är detta våra politiker lockas att svara upp mot. Men om vi går till botten med det här och försöker identifiera det verkliga problemet behöver vi istället för generella förbud hitta lösningar som är långsiktigt hållbara och främjar lärande på samma gång. Det handlar om att skapa goda förutsättningar inte bara för eleverna att lyckas, utan för att även våra lärarkollegor högre upp i stadierna ska lyckas. Jag ska försöka förklara hur jag tänker, med risk för att det tolkas på andra sätt...

Väldigt förenklat kan man säga att debatten om mobiltelefoner i klassrummet har två sidor, för eller emot. Båda sidorna förespråkar sin ståndpunkt ur ett lärandeperspektiv:

• Ett förbud mot mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande då elevernas uppmärksamhet flyttas från mobilen till lärandeobjektet.
• Att använda mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande om mobilen används som ett verktyg för lärande. 

Det vi behöver för att dessa sidor ska kunna mötas är en långsiktig strategi och samsyn mellan stadier och skolformer. Det är omöjligt för gymnasieläraren att bedriva sin undervisning med mobiler i klassrummet om eleverna inte redan har med sig förmågan att förhålla sig till den digitala tekniken som verktyg för sitt lärande. I det akuta läget och i extremfallen (där enstaka elever faktiskt utvecklat ett sjukligt beroende) ger ett förbud lite andrum. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte en hållbar strategi. Det synliggör snarare att vi behöver bli mer solidariska med både eleverna och våra kollegor som ska ta vid där vi slutat. Vi måste börja redan i de lägre åldrarna, inte genom att förbjuda och undvika, utan genom att vägleda, stötta och visa på alternativa användningsområden av de verktyg eleverna redan lockas av och behärskar. Vi kommer även behöva involvera hemmen, vilket är helt i enlighet med läroplanerna. Frida Monséns inlägg tycker jag kan vara en bra utgångspunkt för detta. 

Den mörka sidan av min gårdag på Twitter handlar om mitt möte med trollen. De som kastar skit och har en elak ton. De som skippar att vara konstruktiva och inte söker efter att försöka förstå något annat perspektiv än sin egen "sanning". De som inte för en sekund är ute efter att vi tillsammans ska försöka lära av varandra för att lösa viktiga problem. Så fort man ställer en motfråga märker man att de börjar skruva på sig, diskussionen blir ointressant och de svarar arrogant att de inte har tid för trångsynta som jag och mina idiotiska och värdelösa texter. Till er vill jag säga:  Jag tror att troll spricker i solen. Därför gömmer ni er i Twitters mörkaste hålrum. Men jag tror också gott om er och jag är helt övertygad om att ni skulle bli på ett helt annat sätt om jag fick bjuda på en kopp kaffe och ni tvingades se mig i ögonen. Det är min människosyn. Tills dessa att ni vågar er ut i solen kan ni fundera över vilka som verkligen är det största hotet mot skolan...

/Martina L

DET HANDLAR INTE OM MOBILER...

Här följer viktig samhällsinformation. Jag vill utfärda en särskild varning till er läsare som inte vill att skolan ska utgå ifrån eleverna och till er som tycker det är oviktigt att skolan ligger i framkant när det gäller att följa samhällsutvecklingen: 

Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Du läste rätt, men för säkerhets skull tar jag det igen:

Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Va?! Hur är det möjligt?!

Nu ska du få veta hemligheten: Det handlar om människosyn. 

De här lärarna ser eleverna som medmänniskor med rättighet att vara delaktiga i att lära om sitt eget lärande (för övrigt en av EUs nyckelkompetenser för framtidens samhällsmedborgare).

De här lärarna ser eleverna som kompetenta nog att vara med i beslutsfattandet kring hur man utformar en lärmiljö som fungerar för alla i gruppen.

De här lärarna ser eleverna som medarbetare i klassrummet.

Jag önskar att alla ni som skriker om mobilförbud lyssnade på dessa lärare. Helst önskar jag att ni besökte deras klassrum. Det är de som är skolans hopp och framtid. Det är de som borde få vara skolans ambassadörer i jakten på nya lärare.

/Martina L

PS. Tack Petter och Micke Gunnarsson för att ni fick mig att skriva det här inlägget. Jag har burit på det länge. DS. 

VAR GÅR GRÄNSEN FÖR BARNS INFLYTANDE?

Jag har tillbringat fem dagar i ett nytt förskolesammanhang och verkligen blivit genuint utmanad i min syn på barns inflytande. Att jag verkligen måste tänka flera vändor till kring min syn på barns rättigheter är uppenbart. Det jag nu också funderar över är vad stor variation i förhållningssätt kring barns inflytande får för konsekvenser; dels för en likvärdig förskola och skola i stort, dels för de barn som får erfara denna stora variation. Vilket barn blir man i respektive miljö och hur blir det när dessa barn möts och ska fungera tillsammans i andra sammanhang?

Spelar det någon roll om man får äta hur många smörgåsar man vill till mellanmål eller om man bara får äta en mjuk och en hård beslutat av de vuxna? Handlar inflytande om att jag själv måste smöra min egen macka, den macka pedagogen begränsat mig till att välja, eller eller handlar inflytande om att jag kan få välja att just då avstå ifrån att lära mig smöra den macka jag själv valt?

Min erfarenhet är att vi skapar vårt interna system av normer och gränser inom vårt lilla förskole- resp skolsystem; normer och gränser som egentligen handlar mer om att fungera i just den miljön än i samhället i stort. Risken för att vi skapar små subvärldar baserade på våra egna värderingar är oerhört stor om vi inte klarar av att distansera oss och reflektera över oss själva.

Finns det gränser för barns inflytande och för vems skull sätter vi i så fall dessa gränser? Kan det vara så att den institutionaliserade barndomen begränsar barns inflytande snarare än säkerställer det?

Läs den här länken ur Pedagogiska magasinet och diskutera, diskutera, diskutera. Och håll denna diskussion levande! Den måste upp på bordet så ofta det bara går och i relation till allt som sker i vår verksamhet hela dagen, inte minst rutinsituationer.

/Martina L