Jag är en person som vurmar för barnens perspektiv. Det finns faktiskt stunder då jag upplever att det är mitt "mission" här på jorden - att få vuxna att lyssna och försöka förstå barnen och på så sätt stärka barnens plats i det demokratiska samhället. Därför blir jag så förb****t arg när jag läser att några vuxna experter på området fått för sig att den klassiska sagan om Rödluvan och vargen behöver skrivas om. Ännu argare blir jag när man påstår att det är "för barnens skull", som det så ofta heter. Till alla er som tänker att barn föds in i den här världen bräckliga och veka vill jag bara säga: Det är ett sätt att se på barn som inte säger någonting om hur barn är eller vad barn kan bli. Däremot så är det ett sätt att se på barn som kan förstärka deras bräcklighet. När jag började min karriär inom förskolan, för ca 20 år sedan, var det just detta synsätt på barn som dominerade. Idag pratar man istället om "det kompetenta barnet", vilket innebär att man ser barn som rika på förmågor och kompetenser. Jag har själv varit med om resan mellan dessa två synsätt. Ur den erfarenheten skulle jag kunna lyfta fram hundratals med exempel på vilken avsevärd skillnad det gör för barnet, beroende på vilket sätt det betraktas av de vuxna som omger henne/honom. Utifrån detta känns hela grejen med att klassiska sagor ska skrivas om för att skydda barnen som otidsenlig. Att det dessutom återigen är vuxna som ska in och söndra i något som kan betraktas som barnens sfär för mina tankar in på frågor som rör människovärde och demokrati.
Lek med tanken att några experter skulle lägga fram förslaget att sagan om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige behöver revideras för att ingen nu levande människa på allvar ska få för sig att det faktiskt går att rida på en gås eller att Vilhelm Mobergs klassiker om Raskens behöver uppdateras för att inte motverka dagens jämställdhetsarbete; hur skulle reaktionen bli på detta? Skulle det kännas ok? Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att många, många fler inflytelserika röster skulle höjas än det gjorts när det gäller Rödluvan och vargen. Varför? Är det för att vi vill värna den svenska kulturskatten eller är det kanske för att vi vill skydda och bevara berättelserna som betytt och betyder mycket för oss vuxna? Berättelserna som tagit oss genom olika upplevelser och känslor...
Dagens samhälle präglas av hög förändringstakt på flera plan och barnen som växer upp idag är själva i hög grad producenter av berättelser som de dessutom själva dokumenterar. Vi kan idag inte säga hur stor andel av vår tids berättelser som kommer att leva kvar och sätta avtryck för kommande generationer. Var tid har sin prägel och varje tid bär spår av tider som har varit. Kan det vara så att experterna i sin iver att skydda och lägga tillrätta för dagens barn håller på att sopa igen spåren till vår historia? En tid då sagor och berättelser tog tid på sig att skapas och växa. En tid då den muntliga berättartraditionen dominerade och en penna var att betrakta som lyxvara. Kontrasten till dagens samhälle, där det mediala bruset överröstar var människas tänkta tanke och där de dagligen produceras och konsumeras miljontals med nya berättelser, blir påtaglig när man faktiskt försöker föreställa sig var, hur och när bröderna Grimms klassiska sagor växte fram.
Jag skulle vilja att vi för en stund bortser ifrån den kulturhistoriska aspekten och ser på sagors betydelse rent mänskligt. Finns det något värde för lyssnaren/läsaren i själva berättelsen, ett värde som raderas ut ifall man gör betydande ändringar i innehållet? Om vi gör en återkoppling till inledning och funderar en stund över varför vi överhuvudtaget läser skönlitterära böcker och vilka böcker vi helst väljer att läsa. Vem vill läsa en bok där man inte blir berörd och vem läser en bok bara för att få veta vad som händer i slutet? "Att läsa är att resa" lyder en slogan hos en av våra stora återförsäljare av böcker. Det är en resa i tanken men också en resa genom sina känslor. Oräkneliga gånger har jag suttit med ett barn i mitt knä och känt ett barn vid min sida som liksom kryper ihop eller klamrar sig fast när bokens handling blir som mest spännande. Alla dessa barn har lättade hjälpt mig att smälla igen boken sista pärm med orden "Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!" Och i samma sekund som vindpusten från bokpärmarna som smäller igen når våra ansikten har jag kunnat känna hur deras kroppar liksom sjunkit ihop och slappnat av. Det som ur en vuxens perspektiv har sett ut som en vilostund i soffan har i själva verket varit en resa för barnen som har lyssnat. En resa där man fått möta faror och okända situationer samtidigt som man suttit tryggt i närhet med sina vänner. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att förbereda sig inför de faror som ett liv kan innehålla. Och precis när hårstråna lagt sig till rätta på våra huvuden igen och kropparna slappnat av händer det nio gånger av tio att något av barnen sträcker på sig, viftar ivrig med armarna och säger "Igen!" med glödande blick.Är det något jag är rik på så är det läsupplevelser med små barn. Det skulle aldrig falla mig in att ändra i en berättelser för att skydda barnen. Tvärtom. Varje gång vi kommer till det absolut läskigaste stället...när kropparna är spända som fiolsträngar och en del griper tag i mina armar...då stannar vi kvar där extra länge - tillsammans. Vi känner på känslan - tillsammans. Vi smakar på känslan - tillsammans. Där törs vi vara för vi vet att vi tar oss igenom - tillsammans. Men i en tid där vuxna kanske inte har tid är det enklare att plocka bort och släta ut. Och har man ändå slätat ut det som är essensen i handlingen kan man lika gärna skippa både snipp, snapp och snut. För eftersom sagan aldrig riktigt började, behövs det ändå inget slut...
/Martina L
Läs gärna andras inlägg på samma ämne:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar