Jag arbetar inom förskolan men befinner mig ofta i gränslandet mellan förskola och skola rent tankemässigt. Därför lyssnar jag gärna på Daniel Barker när han berättar om hur han flippar sitt klassrum, för att "eleverna ska bli huvudpersoner på lektionerna och inte läraren"... Daniel undervisar gymnasieelever i fysik. Ändå möts våra tankar i just den formuleringen... Det är en kittlande tanke att vi kanske någonstans kan börja bygga ett "tillsammans" kring hur vi ser på och arbetar kring våra barn som sedan ska bli skolans elever. Jag hade ett samtal med min 16-årige son om detta i förra veckan. Han fick läsa en text jag skrivit till boken "Mediepedagogik på barnens villkor" som utkommer på Lärarförlaget i början av december. "Det här med att man får vara så kreativ i förskolan och tänka hur man vill...det blir problem när man kommer till skolan. Där finns ingen plats alls för sådant. Där vill lärarna att vi tänker lika..." Jag blir så stolt över att han kan uttrycka sig på det viset. Jag blir bestört över hans självupplevda berättelse. Men jag blir också taggad, taggad till tusen för att göra allt jag kan för att inga fler elever ska behöva uppleva samma sak.
Men det finns saker som förbryllar mig även när det gäller förskolan. Hela hösten har jag i olika förskoleforum på sociala medier sett pedagoger ställa frågor som: Vi ska ha tema höst - har ni några tips och idéer på vad vi kan hitta på med barnen? Vi ska jobba med Barbapapa - vad kan man göra av det? Ännu mer förbryllad blir jag när några faktiskt svarar med just "tips och idéer"...Att delakulturen växer och frodas tycker jag är underbart, men vart tog barnen vägen? Den egna barngruppens nyfikenhet, intresse, tidigare kunskaper och erfarenheter, frågor och undersökande - där finns svaret på frågorna. De svaren kan man inte få någon annanstans än att rikta blicken inåt, genom att vara nyfiken och lyssnade på sin egen barngrupp. Låt oss aldrig tappa den utgångspunkten för vårt förskolepedagogiska arbete. Annars riskerar vi att även barnen i förskolan börjar uppleva att de måste tänka och göra lika och blir bifigurer i en pedagogisk verksamhet som styrs och bestäms av pedagogernas val...
/Martina L
PS. Däremot går det alldeles utmärkt att ta hjälp utifrån när man vill komma på ingångar för det fortsatta undersökandet, fördjupningen i barnens frågor. I den fasen blir det oftast bara bättre ju fler man bjuder in i reflektionen och tänkandet. I våra förskolor använder vi oss av ett ramverk för våra reflektioner där man kan säga att observationen av vilka frågor barnen ställer sig i sitt undersökande föregår själva reflektionen. Att be kollegor om hjälp att tänka vidare kommer i steg två. Där blir det också tydligt att sociala medier kan fungera som ett utvidgat kollegium. DS.
Så klokt Martina!
SvaraRaderaViktigt att söka frågorna hos barnen och när man hittat ingången säg, nu hittar jag på, "lutande plan" be om hjälp om hur man kan arbeta med lutande plan eller o det finns en app som utforskar ljud i kombination med rita, eller vad det nu kan vara....
Barnens frågor finns, precis som du säger, det gäller bara att vi lyssnar tillräckligt noga. Dessutom tänker jag att vi måste fundera mer på hur vi sätter oss in i de områden vi planerar att utforska med barnen. Hur lär vi oss nytt? Vad är vi som pedagoger nyfikna på? Hur kan vi lägga området "under våra fötter" så vi kan vara beredda med ingångar för barnen att ta del av, kunna formulera de där öppna frågorna. Viktiga saker! Tack för att du delar!
Tack själv för att din feed-back, Linda! Jag tror många trasslar in sig i just det du beskriver. Att söka hjälp och inspiration efter man hittat frågorna hos barnen är någonting annat. Då är det ju barnen som är utgångspunkten. Hoppas att förskollärarutbildningarna kan bli tydligare där. Jag har själv undervisat i didaktik för förstaårsstudenter och verkligen försökt få dem att se växlingen mellan barns perspektiv och barnperspektiv, men de sitter också fast i sina egna skol- och förskoleerfarenheter som oftast är något helt annat.
SvaraRadera