Vi kan aldrig veta vad ett barn tänker, men vi kan försöka förstå vad barnet är upptaget med just nu genom att se på det barnen tittar på. Förr tittade vi inom förskolan på själva barnen, jaget och den egna personlighetsutvecklingen var i centrum. Idag är det genom att rikta blicken och kameran på det barnet har framför sig som vi kan få syn på vad barnen är i färd med att upptäcka och undersöka.
Igår umgicks jag med Johannes, ni vet han som jag bar stegen med i det här blogginlägget. Han har hunnit bli 3 1/2 år nu och han ville visa mig någonting. "Kom", sa han, och så följde jag med honom till husgrunden på mina föräldrars hus, huset som jag bodde i tills jag var 20 år. Huset som jag tillbringat alla mina 44 somrar i, i varierande utsträckning. När vi kom fram till huset visade han mig att det satt fast små små fina stenar i grunden. Vi tittade nära och upptäckte att de hade olika färg. En del blänkte. En del var vassa. Vi kände efter om några gick att peta loss.
Just i stunden försökte jag se det Johannes gjorde mig uppmärksam på, men senare på kvällen hände något. När jag tittade på bilderna som jag tagit insåg jag att precis den fascinationen av de små stenarna som Johannes gav uttryck för hade jag själv för samma stenar när jag var barn. Men på väldigt väldigt många år har jag inte sett dem. Jag vet inte när det hände, när jag slutade se. Men en sak vet jag. Jag vet att barn kan äga förmågor som vi vuxna sedan länge har tappat, t ex förmågan att se och fascineras över detaljer i vår omvärld. Det är den vetskapen som får mig att tjata om att vi ska se barn som likvärdiga oss vuxna. Det är den som får mig att jobba för att barnens perspektiv ska betraktas som tillräckligt intressanta och viktiga för oss att utgå ifrån i förskola och skola.