I måndags blev jag undersökt i min skadade vänsterarm. Undersökningen gjordes av Melvin 4 år som ögonblicket innan sadlat om från polis till läkare. Det fanns ingen bland de andra barnen som ville leka polis med honom, trots att jag följde med honom runt på förskolan för att fråga. Jag märkte det inte själv, men under vår vandring så förvandlades jag plötsligt till en potentiell lekkamrat/patient, ur Melvins perspektiv. Han hann inte ens hoppa ur polisoverallen innan han sa till mig: "Lägg dig där." och pekade på en hög med kuddar. Jag vände bara ryggen till någon sekund och när jag vänder mig om står han där; iklädd polisoverall, läkarrock och ett stetoskop. Det blev både undersökning och behandling av min arm, innan Melvin och de övriga barnen skulle gå över till en annan avdelning.
Jag lever i ett flöde av tankar om utbildning; på förskolor, universitetet, i möten och nätverk med kollegor och chefer. Men jag ljuger inte om jag säger att de möten som lär mig mest det är möten som det jag upplevde med Melvin. Det är då jag lär mig om barn, om mig själv, om förskolan och om andra människor. I många år har vi pratat om "det kompetenta barnet". För att höja statusen på barnen, för att se dem som kunniga istället som okunniga. Ju mer tiden går, ju mer barnen lär mig, så har jag istället börjat prata om det ännu kompetentare barnet. D v s inte barnet som är mer kompetent än sig själv, utan barnet som är mer kompetent än oss vuxna. Mer flexibelt, mer benägen att fokusera på möjligheter osv.
I höstas var jag på Förskolebiennalen i Norrköping. Där hade jag förmånen att lyssna till Ingrid Engdahl, forskare vid Stockholms Universitet, som har fokuserat på de allra yngsta barnen och deras kompetenser. Hon lyfte fram just de kompetenser som hon sett hos små barn och som saknas hos människor som är äldre än barnen. Jag minns särskilt exemplet hon tog med de yngsta förskolebarnens ordningssinne. En teckning hade ramlat ner från väggen. Ingrid hittar en 1-åring, febrilt engagerad i att försöka få tillbaks den på sin plats trots att det var en meter ovanför barnets huvud som teckningen skulle sitta. Hur många 15-åringar hade ens sett att teckningen ramlat ner, undrade Ingrid.
Så det tål att tänkas på; i relation till vem och vad betraktar vi barnen som kompetenta? Och vad klarar barnen av som inte vi vuxna klarar av? Och kan det vara så att vi inte bara tillägnar oss kompetenser under vår uppväxt, utan även förlorar dem? Vilka kompetenser då, och vad beror det i så fall på?
/Martina L
Hans namn var Maurice Merleu-Ponty. Han var fransk filosof, professor i barnpsykologi och pedagogik vid Sorbonne 1949–52 och i filosofi vid Collège de France från 1952. Och om jag fick göra en sådan där önskemiddag, som i tv-programmet Go´kväll, då skulle han suttit på platsen närmast mig. 
