Adventstid närmar sig med stormsteg och det finns fortfarande möjlighet att haka på Stafettjulkalendern 2015.
Stafettjulkalendern startades förra året och innebär att olika personer varje dag tipsar om en bok, relaterad till sitt arbetet på förskolan/skolan, som betytt mycket för en. Har man en blogg kan man t ex skriva ett blogginlägg som jag länkar till. Annars går det bra att skicka titel och motivering till varför boken är läsvärd, så gör jag ett blogginlägg om den i ditt namn. Förra årets kalender hittar du här.
Årets anmälda deltagare är:
1/12 Linda Thomsson
2/12 Martina Lundström
3/12 Malin Ekberg
4/12 Gudrun Alda Hardardottir
5/12 Fredrik Larsson
6/12 Maria Samrell
7/12 Jenny Henriksson
8/12 Linda Linder
9/12 Markus Bergenord
10/12 Camilla Svedberg
11/12 Tessan Åkerblom
12/12 Marie Carlsson
13/12 Hanna Rylander
14/12 Ann Kronberg Larsson
15/12 Ingela Åström
16/12 Gunilla Bohman
17/12 Ida Alnervik
18/12 Malin Jonason
19/12 Ingela Martinez-Löfgren
20/12 Anne-May Fiedler
21/12 Tomas Lundsgaard
22/12 Ann Kronberg Larsson
23/12 Maria Samrell
24/12 Martina Lundström
Som du ser finns det 1 plats kvar. Vill du vara med?
/Martina L
onsdag 12 november 2014
söndag 9 november 2014
"JAG TYCKER!" - OM FRIÅKNING I FÖRSKOLAN
Det verkar som att vår Skollag och vår läroplan är tolkningsbar in absurdum. Att mejsla så till den milda grad i läroplanen för att den ska passar in i ens egna åsikter om vad förskolan ska vara för en plats har lett oss fram till en förskola som håller på att bli väldigt grumlig och suddig i konturerna. "Jag tycker" har blivit synonymt med "så är det"...
Att arbeta i förskolan innebär att man är tjänsteman på uppdrag av Utbildningsdepartementet. Det här uppdraget kan komma att förändras under ens tid i yrket. Förändras uppdraget så att det strider mot min personliga grundsyn måste jag ompröva mitt yrkesval. För egen del har jag gjort ställningstagandet att om det blir så att det införs uppnåendemål för enskilda barn i förskolan, då slutar jag. Att arbeta kvar i ett uppdrag som strider mot min grundsyn drabbar både mig, barnen och förskolan som institution.
Förskolan är ingen skola, lik den institution som de flesta av oss associerar till när vi hör skol-begreppet. Förskolan är barnens samhällsarena där deras röster ska tas på allvar, höras och synas, där deras rätt till utveckling och lärande ska främjas. Undervisning i förskolan är inte detsamma som den undervisning vi själva fått då vi gått i skola. Undervisning i förskola handlar om att lära sig hur man är tillsammans och utforskar kunskapsinnehåll, i skapande och lek med sinnen och kropp, i processer som man själv har inflytande över och kan påverka. Bedrivs undervisning på det här sättet innebär det både lustfylldhet och frihet. Här behövs det många tydliga exempel som synliggör hur detta går till, eftersom så många förväxlar undervisning med avsaknad av rättigheter, inflytande och frihet. En förskola som enbart har som mål att dagen här och nu ska vara rolig fullgör inte sitt uppdrag. En förskola ska både vara lustfylld här och nu, samtidigt som den lägger grunden för barnens förmåga att inhämta kunskaper när de börjar skolan. Förskolan har ett stort ansvar för att så många stigar som möjligt trampas upp i barnens formbara hjärnor, annars bidrar vi till ökade klyftor mellan barns förutsättningar att klara sig bra i skolan.
Jag undrar: Hur har skollag och läroplan implementerats när det forfarande, 5 resp 16 år senare, verkar vara allmänhetens fria åkning beträffande hur man tolkar dem? Vem tar ansvar när tolkningarna av läroplanen börjar bli så slappa att barnen inte får det inflytande de har rätt till? Vem försvarar barns rätt till meningsfullhet, utmaning och stimulans när detta helt felaktigt tolkas som motsättning till lustfylldhet och frihet. Vem värnar om kvaliteten i förskolan för barnens skull?
/Martina L
Att arbeta i förskolan innebär att man är tjänsteman på uppdrag av Utbildningsdepartementet. Det här uppdraget kan komma att förändras under ens tid i yrket. Förändras uppdraget så att det strider mot min personliga grundsyn måste jag ompröva mitt yrkesval. För egen del har jag gjort ställningstagandet att om det blir så att det införs uppnåendemål för enskilda barn i förskolan, då slutar jag. Att arbeta kvar i ett uppdrag som strider mot min grundsyn drabbar både mig, barnen och förskolan som institution.
Förskolan är ingen skola, lik den institution som de flesta av oss associerar till när vi hör skol-begreppet. Förskolan är barnens samhällsarena där deras röster ska tas på allvar, höras och synas, där deras rätt till utveckling och lärande ska främjas. Undervisning i förskolan är inte detsamma som den undervisning vi själva fått då vi gått i skola. Undervisning i förskola handlar om att lära sig hur man är tillsammans och utforskar kunskapsinnehåll, i skapande och lek med sinnen och kropp, i processer som man själv har inflytande över och kan påverka. Bedrivs undervisning på det här sättet innebär det både lustfylldhet och frihet. Här behövs det många tydliga exempel som synliggör hur detta går till, eftersom så många förväxlar undervisning med avsaknad av rättigheter, inflytande och frihet. En förskola som enbart har som mål att dagen här och nu ska vara rolig fullgör inte sitt uppdrag. En förskola ska både vara lustfylld här och nu, samtidigt som den lägger grunden för barnens förmåga att inhämta kunskaper när de börjar skolan. Förskolan har ett stort ansvar för att så många stigar som möjligt trampas upp i barnens formbara hjärnor, annars bidrar vi till ökade klyftor mellan barns förutsättningar att klara sig bra i skolan.
Jag undrar: Hur har skollag och läroplan implementerats när det forfarande, 5 resp 16 år senare, verkar vara allmänhetens fria åkning beträffande hur man tolkar dem? Vem tar ansvar när tolkningarna av läroplanen börjar bli så slappa att barnen inte får det inflytande de har rätt till? Vem försvarar barns rätt till meningsfullhet, utmaning och stimulans när detta helt felaktigt tolkas som motsättning till lustfylldhet och frihet. Vem värnar om kvaliteten i förskolan för barnens skull?
/Martina L
lördag 8 november 2014
LEGO ELLER INTE - OM MATERIALS VARA ELLER ICKE VARA PÅ FÖRSKOLAN
I torsdags föreläste jag vid Förskolans Rikskonferens i Göteborg. Huvudbudskapet i min föreläsning var att pedagoger i förskolan bär ett ledarskap som bl a innefattar att man har ansvar för att skapa flerstämmighet för att stödja barnens lärandeprocesser.
Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.
Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar. I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa "lydig kreativitet", ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.
Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok - om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång - kort, smal - tjock, mjuk - hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet - vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att "barnen tycker det är roligt" vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika "roligt" med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.
På frågan om "lydig kreativitet" bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?
Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej - det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; "vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot - gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också - vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?" Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är "roligt" är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart "roligt" får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet - mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade "roligt" varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.
/Martina L
PS. Märk väl...det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan...DS.
Dialogicitet och flerstämmighet är begrepp jag hämtat från didaktiken som handlar om att läroplansinnehållet måste kommuniceras på så många sätt som möjligt, genom relationer till många uttrycksformer och genom relationer till många människor. Då först kan vi säga att vi har skapat goda förutsättningar för lärande.
Under min föreläsning tog jag ett exempel från en av avdelningarna i förskoleområdet där jag arbetar. I det exemplet nämnde jag att vi bl a valt att ta bort legot. Under frågestunden efter föreläsningen förstod jag att detta fastnat hos flera av åhörarna. Varför ta bort legot om barnen tycker det är roligt? Är inte det att ta ifrån dem inflytande? Är inte det att tillämpa "lydig kreativitet", ett begrepp som en av föreläsarna innan mig hade använt. Det här är viktiga frågor. Det är precis sådana här frågor vi ska ställa oss innan vi väljer att lägga till eller ta bort något material i förskolan.
Vi som arbetar i förskolan gör val åt barnen hela tiden. Hur tiden används, vilka barn som ska vara tillsammans, vad de ska hålla på med och vilka material de ska använda. Att låta barnen hålla på med de material de tycker är roligt är helt ok - om vi vet varför vi gör det valet. Varför har vi t ex lego på förskolan? Vilket lärande är det vi tänker att legot ska skapa goda förutsättningar för? På förskolan i mitt exempel var det så att vi under hela förra året utvecklade byggmaterial som ska utmana och stimulera till matematiskt utforskande. Lång - kort, smal - tjock, mjuk - hård är kontraster vi har utgått ifrån för att skapa stor variation, konkret olikhet och flerstämmighet i materialet. I år hade man tillfört lego och tågbana. Det pedagogen hade observerat var att barnen slutat använda det övriga materialet, det vi jobbat med att utveckla under förra året. Det var genom våra reflektioner över dessa observationer som vi fattade beslutet att plocka bort legot. Varför? Var det inte en styrning som tog ifrån barnen något? Låt oss vända på den frågan. Hade det inte varit precis samma styrning att välja att ha kvar legot? Om utgångspunkten är att vi ska skapa flerstämmighet och vi vet att legot inte alls skapar samma flerstämmighet som det övriga materialet - vad tar vi då ifrån barnen genom att låta legot var kvar? Att ha kvar legot bara för att "barnen tycker det är roligt" vore direkt tjänstefel av oss utifrån de observationer vi hade gjort och de erfarenheter vi hade med oss från föregående år. Barnen har precis lika "roligt" med det övriga byggmaterialet så lustfylldheten skulle fortfarande finnas kvar.
På frågan om "lydig kreativitet" bör alla vi som har lego på våra förskolor fråga oss om inte legot i sig själv står för lydig kreativitet? (Den frågan behöver vi förresten ställa till alla material, regler, rutiner, gruppindelningar osv.) Färger och former är på förhand givna, det förekommer ritningar, många av legobitarna är utformade som färdiga ting osv. Vi utformar också gärna själva lärmiljön kring legot utifrån en form av lydig kreativietet; materialet är ofta placerat på bord med stolar där man måste sitta för att använda det. Inte sällan med begränsat antal platser. Hur mycket utrymme finns det för barnen att arbeta med hela kroppen och använda rörelse när de bygger med lego? Hur mycket utrymme finns det att samarbeta och bjuda in fler?
Barns inflytande då? Om vi låter barnen vara med och besluta om legot ska vara kvar eller ej - det är den självklara vägen att gå. Men då ska vi ha med oss att barnen inte är de som har god kännedom om läroplanens grundantaganden och helhet. Vi kan aldrig överföra ansvaret för att få in hela läroplanen i verksamheten på barnen. Genom att delge barnen dilemmat; "vi vill att ni ska använda alla material men nu ser vi att ni bara använder legot - gärna med stöd av bilddokumentation så att de själva kan få syn på det också - vi funderar därför över att plocka bort legot. Vad tänker ni om det?" Det är att ta ansvar för sitt pedagogiska ledarskap. Att släppa in barnen i de riktiga frågorna, i det verkliga beslutsfattandet kring deras vardag på förskolan, inte bara när det gäller materialval. Där kan jag erkänna att vi gjorde ett felval i mitt exempel och det blir därför något vi ska ta med oss till nästa gång, d v s något vi lärt oss genom våra reflektioner. Att däremot ha kvar legot bara för att det är "roligt" är inget argument som räcker i en pedagogisk verksamhet. Enbart "roligt" får aldrig styra våra materialval. Det är dialogicitet, flerstämmighet - mångfald av möjligheter till utveckling och lärande som är barns rättigheter när de är på förskolan. Naturligtvis fyllt av lustfylldhet. Hade "roligt" varit ett styrmedel, hade det inte behövts pedagogiskt utbildad personal i förskolan.
/Martina L
PS. Märk väl...det här handlar inte om ifall lego ska finnas eller inte finnas på förskolan. Det här handlar om val och ställningstaganden från pedagogerna. Om barnen involveras i dilemmat kanske de kommer med förslaget att legot kan få vara kvar, men användas tillsammans med det övriga materialet. Då blir plötsligt legot ett bidrag till flerstämmigheten. Som förälder älskar jag lego. Mina egna barn har byggt med lego i många, många år. Vi har minst sex flyttkartonger med lego uppe på vinden. Att vara förälder är dock någonting helt annat än att vara pedagog på förskolan...DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)