ATT SKAPA FÖR ATT TÄNKA, BREDDA OCH FÖRDJUPA...

Vad tänker vi att vi gör när vi ger barnen i uppgift att göra exempelvis nyckelpigor i lera eller fjärilar av toarullar? Tänker vi att vi ger dem något att göra en stund? Eller tänker vi att vi tillverkat något som visar andra vad vi jobbar med? Tänker vi att det blir något för barnen att ta hem? Eller tänker vi inte alls? Låter vi barnen tillverka saker för att vi alltid jobbat så; att varje tema ska resultera i ett eller flera färdiga alster?

Skapandet framhålls i både Lpfö 98/10 och Lgr 11 som en metod för utveckling och lärande. Vad är det vi tänker att barnen lär sig genom att tillverka de där nyckelpigorna eller fjärilarna? Är det hantverket; att limma, klippa och forma? Eller är syftet att de ska lära sig orientera sig i den pedagogiska miljön; att hitta papper, att skölja penslar, att plocka undan efter sig? Vad är syftet med att ge barnen i uppgift att skapa? Vad tänker vi att de ska utveckla och lära sig? Varför gör vi detta?

Min erfarenhet är att varför-frågan får alldeles för lite utrymme i våra planeringar inom förskola och förskoleklass. Man frågar sig oftare: "Vad ska barnen göra?" än "Varför ska barnen göra det?". Den didaktiska frågan "varför" är självklar att en pedagog måste ställa sig, inte minst när vi planerar att barnen ska jobba skapande. Att bli skicklig på att göra intelligenta materialval är en nyckel till att fördjupa och bredda barns tankar och uttryck om något. I rapporten "Kultur och estetik i skolan" (Gråhamn och Tavenius, 2003)  lyfts estetiska aktiviteter fram som medel för att göra andra kunskaper mer tillgängliga. När barn visar intresse för t ex maskar eller bilar eller vad det nu kan vara är inte första frågan att ställa oss: "Vad kan vi göra för pyssel om...?". Vi behöver istället börja med att ställa oss frågor såsom: "Vad handlar det här om? Vad är det barnen undersöker? Genom vilka material/uttrycksformer kan vi sätta igång fördjupade tankar hos barnen om detta? Genom vilka material/uttrycksformer kan barnen pröva sin förståelse och reflektera över den? Vilka material/uttrycksformer är smarta att välja om vi vill får reda på vad barnen tänker/redan vet/vill ha reda på om detta?"

Det här är inga lätta grejer. Efter över 20 inom förskolan är varje ny iakttagelse av barn som undersöker just ny. Jag kan se var den börjar, men inte vart den tar vägen. Det är härligt att se alla som engagerat delar med sig av tips på pyssel man kan göra. Men pröva nästa gång att stanna upp, avstå ifrån att ge det där tipset och ge istället en fråga till kollegan: Vad handlar det här om...egentligen?

/Martina L

HAN ÄR FYRA ÅR. VI KAN KALLA HONOM FILIP...

...Jag mötte honom på hans förskola. Förskolläraren bad barnen berätta för mig om vad man kunde göra ute på deras förskola. Han tittade på mig med allvarlig blick. "Man måste stå i kö till gungorna. Jag är dålig på att stå i kö." I den sekunden brister mitt hjärta för första gången. 

När vi väl kommer ut bestämmer jag mig för att finnas nära Filip. För att kunna se allt han är bra på och berätta det för honom. Idag behövde han inte stå i kö till gungorna. Han får en direkt. Medan han sitter där och gungar sitt högsta ser han tvärs över hela gården. Ett barn skrämmer hans bästa kompis när hon gömmer sig under en rutschkana. Kompisen blir rädd och slår till honom som skrämt henne. Förskolläraren ser detta, går dit: "Man får inte slå." Filip ser också detta...från sin gunga...Men Filip har också sett det som hände innan, att flickan blev skrämd, och i hans värld finns det ett barn till som förskolläraren skulle behöva säga till. För han har lärt sig att när han slår eller skräms blir han tillsagd. Men han ser att det gör hon inte. Han ser också sin ledsna kompis under rutschkanan. Detta får honom att hoppa ner från gungan och springa i riktning mot barnet som "slapp undan". Han ska skipa rätt. Förskolläraren, som anser sig veta hur Filip är...det har både avdelningen som hade honom innan och specialpedagogen berättat för henne...ser inte att hon har en roll i det som håller på att hända. Hon såg inte det han såg. Hon tog inte tag i situationen, vilket han nu måste göra. Det slutar med att han får en tillsägelse av förskolläraren. Då brister mitt hjärta för andra gången.

Fem minuter senare...

Filip har förflyttat fokus till sandlådan. Där börjar vi skapa vägar i sanden...vägar som går ända fram till det andra barnet i sandlådan. Min plan är att via vägarna i sanden också bygga en väg för kommunikation och samspel. På 90-talet lärde Birgitta Knutsdotter-Olofsson mig att vi pedagoger behöver vara medskapare av lekrelationer då barnen inte lyckas med detta själva. Det var precis det som skedde nu. Filip...som enligt pedagoger och expertis endast kommunicerar med inövade fraser...kommunicerade om bilar och vägar, med kropp och med ord och mitt hjärta börjar kännas helt igen. Åtminstone för en stund.

Jag kliver ur leken och sandlådan. Utan att släppa Filip med blicken försöker jag inleda ett samtal med förskolläraren, som står två meter utanför sandlådan med blicken någon helt annanstans. "Vad roligt det var att se hur kompetent han blev i leken när man fanns där som stöd.", försökte jag lite trevande. "Ja, han klarar ju inte att kommunicera.", blev svaret jag fick. Då brister mitt hjärta för tredje gången.

Jag har burit på den här berättelsen några månader. Jag vet inte vad jag ska göra av den. Den är tung och otymplig. Jag känner mig maktlös. Hur många som Filip finns det där ute? Hur många som förskolläraren finns det där ute? 

Marie Eriksson, också skolad i Knutsdotters anda, skriver om den livsviktiga leken:

"Nu sitter jag här 20 år senare och läser om leken igen. Den här gången är det Margareta Öhman som fångar mitt intresse med sina tankar om att leken är viktig för att barnen ska få en känsla av kompetens och en god självkänsla. Om vi genom leken kan ge näring till barnens självkänsla, så är bara det skäl nog att ge tid och utrymme till lek. En lek där vi vuxna finns nära barnen och ger dem stöd i att lyssna till sina egna och andras känslor och behov samt grundlägger ett mod att gå sina egna vägar i livet." 

Jag hör ofta pedagoger bekymra sig över att barn slutat leka.

Jag bekymrar mig över något mycket allvarligare...

/Martina L