ATT BÖRJA I "RÄTT" ÄNDE...

Jag vill kroka tag i Pedagogiska kullerbyttans blogginlägg om polariseringen mellan omsorg och lärande utifrån mitt perspektiv och de erfarenheter jag har som pedagogista. 

Många av er står inför mötet med nya konstellationer av människor på era arbetsplatser i och med att ett nytt arbetsår börjar efter sommaren. Såväl nya som gamla arbetslag uttrycker ofta en önskan om att få tid till att "prata ihop sig". De flesta får också det samband med planeringsdagar i olika former, några timmar som ofta går i ett rasande tempo. Därför är det så oerhört viktigt att vi redan innan tänker igenom vad den dyrbara tiden ska användas till. 

Förskolans har en läroplan som ska vara vägledande. En del raljerar över att läroplaner är ok som läggs på våra axlar. För mig som ska samarbeta med arbetslag kring utveckling av förskoleverksamheten är den ett fantastiskt dokument. Det ger oss något gemensamt att utgå ifrån och arbeta i riktning mot, om vi betraktar den som ett verktyg och inte som ett hinder. Den blir lätt ett hinder om vi inte använder den till att skapa en gemensam förståelse för det som ska prägla vår verksamhet. 

Som pedagogista brukar jag förespråka att man ska börja att skapa sig en gemensam förståelse för uppdraget. Polariseringen mellan begreppen "omsorg" respektive "lärande" är lysande exempel på att vi gör detta alldeles för lite. Oavsett om ordet "lärande" nämns 49 gånger i läroplanen och ordet "omsorg" endast 5 (längesedan jag refererade till dessa siffror så rätta mig om jag har fel...) så vore att försöka skilja dessa två som att försöka skilja sött från salt eller ljus från mörker. De är varandras förutsättningar och att skilja på de två vore att försöka slita själen ur förskolepedagogiken. 

 Här några nyckelcitat i sammanhanget, hämtade ur förskolans läroplan: 

"Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling./---/  

Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygg­het, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. /---/

Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet."

----------------------------

Förslag på hur man kan arbeta fram en gemensam förståelse för dessa i sitt arbetslag samt skapa ett utvecklingsarbete i sin verksamhet inom området: 

1. Vad är omsorg kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
2. Vad är lärande kopplat till mitt uppdrag i förskolan för mig? 
3. Hur tänker jag att dessa hänger dessa ihop med varandra?
4. Jämför varandras svar. Leta likheter. Filtrera ut det gemensamma och formulera er gemensamma utgångspunkt, en viktig del av er verksamhets identitet. 
5. Jämför varandras svar. Leta skillnader. Här hittar ni det intressanta "spänningsfält" där ni kommer kunna utmana och utveckla både varandra och er verksamhet under arbetsåret. Att sträva efter samsyn i ett arbetslag är som att en seglare skulle sträva efter stiltje. Ni får det väldigt lugnt och skönt, men ni kommer inte särskilt långt. Utvecklingsmöjligheterna är betydligt mycket större hos de arbetslag som vågar bejaka sina olikheter och det är enklare att bemöta varandras olikhet i vardagsarbetet om man vågat närma sig dem redan inför arbetsåret. Besluta er exempelvis för att leta situationer i vardagsarbetet då ni ser varandras olikheter. Använd dessa situationer som underlag för fortsatta samtal, för att utvecklas och lära sig om sitt uppdrag. Det är när vi väljer att parkera i ett sätt att se som varningsklockorna bör börja ringa...
6. Vilka vetenskapliga perspektiv finns det? Forskning? Går detta att tillämpa/pröva i vår verksamhet och använda för att ge vetenskaplig grund för hur vi arbetar vidare?

Det här tillvägagångssättet kan ni använda oavsett vilka begrepp ni står inför att behöva problematisera i just ert arbetslag. Läroplanen öppnar upp möjligheten för dessa diskussioner och skriver fram dem som en förutsättning för att vi ska kunna främja lärandet i en formulering som blivit en av mina käpphästar som pedagogista:

"Förskolan ska främja lärande, vilket förutsätter en aktiv diskussion i arbetslaget om innebörden i begreppen kunskap och lärande."

Jag vill uppmuntra er till att våga pröva att "diskutera" i andra uttrycksformer än tal och skrift. Mina pedagoger brukar få måla, rita, forma i lera, bygga eller klippa och klistra när de ska sätta ord på sina tankar om läroplanen och sitt arbete i förskolan.

-----------------------------

Såväl lärande som omsorg är ett tillsammans-arbete. Lärande sker när vi är tillsammans och för att kunna vara tillsammans måste vi förhålla oss omsorgfullt till varandra. Med omsorg menar jag allt från bemötande till att blöjan ska sitta skönt så att man kan koncentrera sig på det som händer runtomkring. 

"Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. "

/Martina L

FRÅN BLÅBÄRSSKOGEN I SVERIGE TILL VULKANERNA PÅ ISLAND - eTWINNING DEL 4

Ni som följt min blogg ett tag vet att vi har haft ett eTwinning-projekt på gång i vårt förskoleområde. Huvudsyftena var att utveckla hur IKT-verktygen integrerades i verksamheten. Dessutom hade arbetslaget identifierat att de behövde utveckla hur man arbetade med att synliggöra kulturell mångfald. När man gjorde sitt första försök med att starta upp ett eTwinningprojekt var det matematik som var fokusområde. Det försöket kom inte så långt i o med att den ansvariga pedagogen på Island inte svarade på kontakten. En liten parentes till detta är att barnen på vår förskola blev mycket oroade över att hon inte hörde av sig: "Ni måste åka dit och kolla så att hon inte har dött", sa de till pedagogerna.

I alla fall gjordes ett nytt försök, den här gången med en annan förskola på Island och med naturvetenskap och teknik som fokusområde. I hela vårt förskoleområde hade vi frågan "Vad finns under våra fötter?" som gemensam utgångspunkt. I Böle hittades mest mossor, svampar och blåbär. Vi fick in massor av intressanta saker, svar och bilder från barnen som vi tänkte skulle kunna leda till ett arbete om mossor och svampar. Detta uppehöll man sig ett tag kring.

Men så fort första bilderna och svaren från Island droppade in via eTwinningsajten bytte projektet spår helt. Barnen på Island berättade att det fanns lavastenar och barnen på vår förskola tyckte sig se en vulkan på en av bilderna (en jordhög intill ett hus). Intresset för detta blev större än vi kunna tro, med tanke på att våra barn inte hade några egna konkreta erfarenheter utan "bara" hade de isländska barnens bilder och ord att gå på. Pedagogerna har konkret fått uppleva hur mycket energi barnen bidrar med i ett projekt när man lyckas hitta vad som är angeläget för dem. 

Utvecklingsområdena utifrån läroplanen skulle vara naturvetenskap och teknik. Om det handlar om mossor och svampar eller om vulkaner spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är barnens nyfikenhet och intresse som är det som driver projektet framåt. Och vad beträffar barnen på Island så blev de mest nyfikna på blåbär och myror, för det finns det tydligen inte hos dem har vi lärt oss...

Igår var det ett reportage om eTwinningprojektet i vår lokaltidning. Jag är så stolt över vad dessa pedagoger har åstadkommit. De har utvecklat många delar av sin verksamhet, via det här projektet tillsammans med barnen. Igår arbetade jag min sista dag i Infjärdens förskoleområde. Nu väntar nya utmaningar på mig i västra Göteborgs förskolor. Hoppas ni följer med mig dit.

/Martina L

OM MOBILER I SKOLAN OCH TROLL PÅ TWITTER

Igår visade sig Twitter från sin värsta och sin bästa sida. Mitt förra blogginlägg, om mobiler och människosyn, har väckt mer blandade känslor än något av mina tidigare inlägg. På Twitter råder lite "djungelns lag" om man väljer att uttrycka sin åsikt. Innan jag skriver eller delar något där måste jag tänka: "Ger jag mig in i leken måste jag leken tåla. Orkar jag det idag?" Tonen är stundtals skrämmande hård även i de kretsar där vi tror att det ska vara precis tvärtom. Jag läste exempelvis i förra veckan att en lärare skrev typ: "Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får säga. Följ eller avfölj. Jag säger vad jag vill." Jag kan inte låta bli att undra hur en sådan lärare undervisar sina elever i värdegrund och nätetik...

Under gårdagen fick jag mängder av hyllningar för mitt inlägg i mobilförbuds-debatten men jag fick också möta lärare som kände sig kränkta av att jag påstod att de hade dålig människosyn. Ett fåtal uttryckte det med en god och konstruktiv ton vilket gav mig väldigt mycket. Jag förstod att min text börjat leva sitt eget liv, och ta vägar jag inte hade kunnat förutse, när den tog sig in i människors hjärnor och uppenbarligen även i deras hjärtan. Därför behöver jag skriva en fortsättning.

Jag vill börja med att förtydliga att jag skriver ingenting om "de andra" lärarna.  Jag skriver om de jag ser lyckas med sin undervisning utan att se elevernas mobiltelefoner som problem och det jag ser som den gemensamma nämnaren hos dem. Det finns lärare som delar denna människosyn men ändå sällar sig till skaran som applåderar ett mobilförbud i klassrummet. Min tes är att det egentligen inte är ett mobilförbud de behöver eller vill ha. De har ett stort problem i sitt klassrum där mobiler blivit konkurrenter till undervisningen hos en mindre grupp elever. Tiden är knapp. En del lärare har bara ett år på sig innan de ska kunna sätta betyg. De behöver en quick fix. Då kan jag förstå att förbud lockar och det är detta våra politiker lockas att svara upp mot. Men om vi går till botten med det här och försöker identifiera det verkliga problemet behöver vi istället för generella förbud hitta lösningar som är långsiktigt hållbara och främjar lärande på samma gång. Det handlar om att skapa goda förutsättningar inte bara för eleverna att lyckas, utan för att även våra lärarkollegor högre upp i stadierna ska lyckas. Jag ska försöka förklara hur jag tänker, med risk för att det tolkas på andra sätt...

Väldigt förenklat kan man säga att debatten om mobiltelefoner i klassrummet har två sidor, för eller emot. Båda sidorna förespråkar sin ståndpunkt ur ett lärandeperspektiv:

• Ett förbud mot mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande då elevernas uppmärksamhet flyttas från mobilen till lärandeobjektet.
• Att använda mobiler i klassrummet kan betraktas som lärandefrämjande om mobilen används som ett verktyg för lärande. 

Det vi behöver för att dessa sidor ska kunna mötas är en långsiktig strategi och samsyn mellan stadier och skolformer. Det är omöjligt för gymnasieläraren att bedriva sin undervisning med mobiler i klassrummet om eleverna inte redan har med sig förmågan att förhålla sig till den digitala tekniken som verktyg för sitt lärande. I det akuta läget och i extremfallen (där enstaka elever faktiskt utvecklat ett sjukligt beroende) ger ett förbud lite andrum. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte en hållbar strategi. Det synliggör snarare att vi behöver bli mer solidariska med både eleverna och våra kollegor som ska ta vid där vi slutat. Vi måste börja redan i de lägre åldrarna, inte genom att förbjuda och undvika, utan genom att vägleda, stötta och visa på alternativa användningsområden av de verktyg eleverna redan lockas av och behärskar. Vi kommer även behöva involvera hemmen, vilket är helt i enlighet med läroplanerna. Frida Monséns inlägg tycker jag kan vara en bra utgångspunkt för detta. 

Den mörka sidan av min gårdag på Twitter handlar om mitt möte med trollen. De som kastar skit och har en elak ton. De som skippar att vara konstruktiva och inte söker efter att försöka förstå något annat perspektiv än sin egen "sanning". De som inte för en sekund är ute efter att vi tillsammans ska försöka lära av varandra för att lösa viktiga problem. Så fort man ställer en motfråga märker man att de börjar skruva på sig, diskussionen blir ointressant och de svarar arrogant att de inte har tid för trångsynta som jag och mina idiotiska och värdelösa texter. Till er vill jag säga:  Jag tror att troll spricker i solen. Därför gömmer ni er i Twitters mörkaste hålrum. Men jag tror också gott om er och jag är helt övertygad om att ni skulle bli på ett helt annat sätt om jag fick bjuda på en kopp kaffe och ni tvingades se mig i ögonen. Det är min människosyn. Tills dessa att ni vågar er ut i solen kan ni fundera över vilka som verkligen är det största hotet mot skolan...

/Martina L

DET HANDLAR INTE OM MOBILER...

Här följer viktig samhällsinformation. Jag vill utfärda en särskild varning till er läsare som inte vill att skolan ska utgå ifrån eleverna och till er som tycker det är oviktigt att skolan ligger i framkant när det gäller att följa samhällsutvecklingen: 

Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Du läste rätt, men för säkerhets skull tar jag det igen:

Det finns lärare i det här landet som lyckas bedriva undervisning utan att ha infört mobilförbud i sina klassrum.

Va?! Hur är det möjligt?!

Nu ska du få veta hemligheten: Det handlar om människosyn. 

De här lärarna ser eleverna som medmänniskor med rättighet att vara delaktiga i att lära om sitt eget lärande (för övrigt en av EUs nyckelkompetenser för framtidens samhällsmedborgare).

De här lärarna ser eleverna som kompetenta nog att vara med i beslutsfattandet kring hur man utformar en lärmiljö som fungerar för alla i gruppen.

De här lärarna ser eleverna som medarbetare i klassrummet.

Jag önskar att alla ni som skriker om mobilförbud lyssnade på dessa lärare. Helst önskar jag att ni besökte deras klassrum. Det är de som är skolans hopp och framtid. Det är de som borde få vara skolans ambassadörer i jakten på nya lärare.

/Martina L

PS. Tack Petter och Micke Gunnarsson för att ni fick mig att skriva det här inlägget. Jag har burit på det länge. DS.