NU FLYTTAR BLOGGEN! DU HÄNGER VÄL MED?

Ny adress för den här bloggen är fr o m idag http://blogg.martinalundstrom.se. Namnet på bloggen är fortfarande Mötesplats för lärande. Jag hoppas verkligen att du hänger med mig dit, så ses vi där!

/Martina L

VI MÅSTE PRATA OM ÖVERGÅNGARNA...

För några år sedan arbetade jag på en förskola där vi åt luncherna i skolans matsal. Dagligen möttes barnen från förskolan och förskoleklassen i matkön och vid ett tillfälle passade jag på att sätta mig och äta vid samma bord som förskoleklasspedagogen. "Ni måste dricka ett glas mjölk till maten innan ni får ta vatten", sa hon med uppmanande stämma till barnen vid bordet. "Jaha", sa jag. "Våra barn får välja själv vad de tycker passar bäst till maten." Pedagogen såg snarare ut som ett utropstecken än som ett frågetecken i ansiktet när hon tittade på mig, sedan mumlade hon något om att det är viktigt att barnen får i sig mjölk.

I det här läget skulle man kunna diskutera mjölkens vara eller inte vara i våra dagliga dricksglas, men det är inte dit jag vill komma med mitt exempel. Istället vill jag att vi stannar upp och funderar över vad som händer med barnen i övergången mellan förskoleavdelningar eller mellan förskola och skola om pedagogerna tar ifrån dem rättigheter, möjligheter och förtroenden som de haft i lägre åldrar. I vår förskola fick de barn som ville ta körkort för limpistol fr o m att de började på 3-5 årsavdelningen. När de kom till förskoleklass och fritids låg limpistolerna gömda där bara pedagogerna kunde få tag på dem.Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?

Jag har förmånen att känna skickliga förskoleklassutvecklaren Annika Andréasson. I hennes klassrum användes aldrig Bornholmsmodellen. Där utvecklades barnens språk genom deras lekar och pedagogernas medvetna användande av dem som meningsskapande sammanhang för lärande. Ändå klarade alla hennes elever de centralt reglerade screeningarna, baserade på just Bornholmsmetoden. Nästan varje vecka får jag höra berättelser från förtvivlade föräldrar vars barn inte tycker det är roligt i skolan. Redan innan jul deras första termin tappade de lusten. De flesta visar eller säger inget, utan gör vad som förväntas av dem. För en del kommer bakslaget senare. Det är ett ödesdigert misslyckande, inte bara för de som tagit emot barnet, utan också för de som skickat iväg det och det gör mig förtvivlad.Vi måste prata mycket mer om övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Vilka pedagogiska erfarenheter har barnen med sig från sitt tidigare sammanhang? Vad har lust och meningsfullhet för betydelse lärandet och vad innebär det att verksamheten i både förskola och skola ska vila på demokratins grund?

Vid ett tillfälle då jag handledde förskoleklasspedagoger hände det magiska. De sänkte plötsligt sina garder och så tittade de på varandra samtidigt som den ena sa: "Varför går vi egentligen ut på rast samtidigt som skolan? Det passar ju inte alls våra barn att bli avbrutna just då." Det var förresten samma pedagog som jag träffade vide lunchen. Sådana tillfällen är Halleluja-moments för en pedagogista. All utveckling börjar med ifrågasättandet av sin egen praktik och om det håller i sig så tror jag att hennes elever idag både får limma med limpistol och dricka vatten till lunch...om de vill.

/Martina L

VAD VET ERA FÖRÄLDRAR OM FÖRSKOLAN?

På min första arbetsplats brukade vi ha kaffet klart till föräldrarna lagom tills de kom för att lämna sina barn på morgonen. Det kändes som ett trivsamt inslag och gav mig en bra kontakt med föräldrarna. Jag var lite osäker på hur man bryggde kaffe, men de blev alltid så glada. Någon pikade mig visserligen för att det ofta blev lite väl starkt och när det hände gnagde det lite i mig. Jag hade svårt att släppa "kritiken". För det spelade ingen roll om jag gjorde allt annat rätt och att barnen hade det bra. Om kaffet på morgonen inte blivit perfekt hade jag gjort minst en förälder missnöjd. Åtminstone var det en som uttryckte det. Hur många som tänkte det hade jag ingen aning om.

Att göra föräldrar nöjda står högt på pedagogers och förskolechefers prioriteringslista. Ibland sägs det att de är våra "kunder" eller "brukare". Det stämmer inte. Till skillnad från när jag började arbeta inom förskolan, är förskolan idag främst till för barnen. Barnen är vår målgrupp. Men de som pratar mest om förskolan utanför förskolan är föräldrarna. Föräldrarna är vår viktigaste marknadsföringsplats och därför blir deras åsikt om förskolan i många fall helt avgörande för en förskolas existens. En förskola som av någon anledning drabbas av ett dåligt rykte hamnar i en extrem uppförsbacke, och kan få enskilda pedagoger att totalt förlora arbetsglädjen. I en del fall drabbas de t o m av psykisk ohälsa.  Ryktet lever dessutom ofta kvar i många år, även när den förälder som startat det sedan länge slutat att vara förälder i just den förskolan. 

Som pedagogista och förskoleutvecklare är min viktigaste fråga till pedagoger, arbetslag och chefer: "Varför?" Inte för att sätta dit dem, utan för att få dem att motivera syftet med sin verksamhet. Tyvärr är det inte helt ovanligt att man gör en hel del saker för att göra föräldrar nöjda. Föräldrarna har önskat att man ska vara ute mer, ha olika grupper och aktiviteter, göra utflykter eller erbjuda leksaker deras barn gillar. Jag har full respekt för att man vill göra sina föräldrar nöjda, men min följdfråga blir alltid: "Vad vet era föräldrar om förskolan?" Känner föräldrarna till demokratiuppdraget? Känner föräldrarna till vårt uppdrag att skapa förutsättningar för lärprocesser? Känner föräldrarna till att förskolan inte ska erbjuda detsamma som hemmet? Känner föräldrarna till obestämda materials betydelse för barns kreativitet och entreprenöriella lärande? Visst är det bra att vara lyhörd när det gäller föräldrars åsikter om verksamheten, men innan man tar hänsyn till dem bör man ta reda på hur kunniga föräldrarna är när det gäller förskolans uppdrag. Visst ska de ha visst inflytande över verksamheten, men då behöver de också lära sig mer om förskolans uppdrag. De må vara experter på sina egna barn. Men när det gäller förskolans utformning och innehåll är det chefer och pedagoger som ska vara proffs. 

/Martina L

UPPFOSTRARE ELLER DEMOKRATIARBETARE

Jag håller på att städa i min bokhylla. Jag valde att köpa all min kurslitteratur när jag läste till förskollärare 1993-1996. Efter det har jag läst åtskilliga kurser på universitetet samtidigt som jag jobbat, så det har hunnit bli en hel del. Böckerna väcker många minnen av såväl situationer på förskolor som diskussioner jag haft med kurskamrater. Att gå igenom böckerna är som att göra en resa. Jag genomförde min grundutbildning precis åren innan läroplanen trädde i kraft, medan ansvaret för förskolan fortfarande låg hos Socialdepartementet. Att vara förskollärare då var något helt annat än vad det är nu och jag kan förstå om många upplever förändringen som omvälvande.

Sedan 2008 arbetar jag som pedagogista och jag har under de åren mött många såväl barnskötare som förskollärare som brottas med sitt uppdrag. En del uttrycker tydligt att de anser att barn borde vara hemma med sina föräldrar. Jag har i många sammanhang försvarat dessa pedagoger. Det är inte lätt att förändra sitt sätt att tänka om förskolan när uppdraget förändrats så mycket som det har gjort. Mycket fokus läggs på begreppet "lärande" och man är rädd att lärandet ska konkurrera ut "omsorgen". Men jag skulle vilja påstå att den största förändringen handlar om något helt annat. Det största förändringen hittar vi i första meningen i förskolans läroplan:

"Förskolan vilar på demokratins grund..."

Det innebär att vi som arbetar i förskolan måste kliva ur rollen som "ställföreträdande förälder", som försöker uppfostra såväl barn som föräldrar, och möta barnen som våra jämlikar. Förskolan ska sedan 18 år tillbaka inte vara ett extrahem till barnen, utan en samhällsarena där barnen ska praktisera demokrati genom att ingå i demokratiska sammanhang. Läroplanen stärker på så vis barns position i samhället om den används till att befästa barn som jämlika oss vuxna. Dessvärre kan jag ge en rad exempel på hur läroplanen kan fungera direkt kontraproduktivt. Ett bra exempel på det handlar om frukt. Lek med tanken att du är hemma hos goda vänner. De har bl a ställt fram en skål med frukt som du är bjuden att äta av. Du ser ett äpple som är sådär perfekt moget, men döm om din förvåning när en av dina vänner säger: "Idag får man välja banan eller päron." Tanken ter sig något absurd, vilket det ofta gör när vi byter ut barn mot vuxna i våra berättelser om hur vi arbetar med barns inflytande i förskolan. Det kanske låter raljant, men jag är den förste att erkänna mig skyldig. Jag har själv arbetat på det sättet och när jag gräver i mitt minne för att förstå hur vi tänkte dyker argument som: Barnen behöver lära sig att de inte kan få precis vad de vill, vi ville skapa en valsituation för att kunna säga att vi arbetar med barns inflytande, man kan bli dålig i magen om man äter för mycket av en och samma sort och vissa barn skulle aldrig pröva något nytt om de alltid fick som de ville...osv. Idag kan jag se att vi var vilse i vårt uppdrag. Vi balanserade mellan att träda in som uppfostrare kontra demokratiarbetare som iscensatte valsituationer för att följa läroplanen.

I år har vi haft vår läroplan i 18 år och det är hög tid att var och en som arbetar i förskolan ägnar sig åt åtminstone några minuters självreflektion. Vad tycker jag egentligen om att barn är på förskolan? Vad tänker jag att förskolan ska vara till för? Är jag beredd att lägga synen på förskolan och pedagogen som uppfostrare och extrahem bakom mig och träda in i samhällstjänst för att utföra reellt demokratiarbete? Barnen har rätt till det senare.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men jag anser att det är viktigt för såväl barnen som för förskolans utveckling att man gör ett val. Det är också viktigt för ens egen hälsa att man arbetar i ett yrke där man kan vara stolt över det uppdrag man har och utför det på ett professionellt sätt. Själv har jag dragit en gräns för hur långt jag är beredd att gå. Om förskolan någon gång får uppnåendemål för barn, då kommer jag att sluta. Om det sker...vilket jag inte hoppas. För jag älskar verkligen att vara demokratiarbetare!

/Martina L

"VARFÖR HÄNDER DET INGENTING!?"

Den frustrerade kommentaren får jag av Margareta Öhman vid vårt samtal efter min SETT-föreläsning om barns rätt till inflytande. Jo, det är The Margareta Öhman. Hon som skrivit den hyllade boken "Hissad och dissad" och som genom sitt arbete gjort skillnad för så många barn genom åren. Hon har åkt ut till Kista enbart för att lyssna till min föreläsning, vilket i sig gjorde mig enormt hedrad, men framför allt exalterad över de gnistor som slår inom en när man möter en människa som verkligen brinner för det man själv brinner för. Sådana möten är så viktiga för att man själv ska orka behålla glöden. Trots en trött post-SETT-kropp så känner mitt inre sig nu fulladdat för att vi måste ta tag i det här med barns rätt till inflytande i förskolan, på riktigt...IGEN! "Det här har pågått i över 40 år", säger Margareta, och vi konstaterar att det går alldeles för långsamt. I vissa fall har utvecklingen till och med gått bakåt.

Idag varvar jag ner med vardagssysslor och umgänge med mina egna barn. Det är ett fantastiskt sätt för mig att distansera mig och reflektera för att tankarna ska ledas in i nya banor och sätta igång nya idéer om hur vi verkligen ska kunna göra något åt det.

Vid min föreläsning igår knöt jag vid några tillfällen an till boken jag skrivit och som Lärarförlaget kommer att ge ut i början av hösten. Nästan all återkoppling jag fick av åhörarna efteråt handlade om de tankar ur boken som jag delgav. Det känns hoppfullt. Samtidigt blir jag beklämd över alla dessa pedagoger som verkligen brinner för att barn ska få det inflytande de har rätt till i förskolan, men möter så mycket motstånd från kollegor. Var finns deras chefer? Ingen pedagog som förstått demokratiuppdraget ska lämnas ensam med att få sina kollegor att ta sig an det. Någon frågade mig om tips på forskning. Mitt svar blev: "Det behövs ingen forskning för att motivera barns rätt till inflytande i förskolan. Det räcker att läsa de första formuleringarna i läroplanen..."

/Martina L

PEDAGOGERS UTVECKLING OCH LÄRANDE

Jag och många med mig betonar ofta hur viktigt det är att man som pedagog försöker ta reda på barns perspektiv, för att kunna ge dem ökat inflytande och skapa goda förutsättningar för deras utveckling och lärande. Men precis lika viktigt är det att vi som har olika former av lednings- eller utvecklaruppdrag inom förskolans organisation diskuterar hur vi skapar goda förutsättningar för pedagogernas utveckling och lärande. Det är den mest framgångsrika vägen till reell utveckling av verksamheten. De inspirerande vindar som blåser upp i samband med stora satsningar upplevs av de flesta pedagoger inte ens som en stilla susning. Visst är det bra för mig som utvecklare att få input, men utkomsten av den inputen behöver mätas i vad den gör för skillnad för barnen i verksamheten. 

Min erfarenhet är att om man ska satsa på reell verksamhetsutveckling, i avseendet reell skillnad för barnen, är den bästa investeringen man kan göra att ge mer tid till kontinuerlig reflektion för pedagogerna. Förändring i verksamhet bygger på förändrade tankemönster hos den enskilde pedagogen. Därför behöver vi se varje pedagog som unik. Vad har hon/han för pedagogiskt bagage? Vad har gjort henne/honom till den pedagog denne är idag? Tidigare erfarenheter av utbildning, kollegor och chefer sätter sina spår. För att tänka nytt behöver man först få tid att tänka om det gamla. Finns tid att distansera sig till sina handlingsmönster genom reflektion över sin praktik finns också goda förutsättningar för utveckling och lärande hos såväl pedagog som verksamhet. 

/Martina L

BILDER AV BARN I DET OFFENTLIGA RUMMET

Igår höll jag en kurs i pedagogisk dokumentation. Under en kursdag får deltagarna mycket tid till process och diskussion. Det är helt fantastiskt att vara med om den tystnad och tillknäppthet som ofta präglar en kursdags inledning för att sedan höra sorlet sprida sig och massor av kloka tankar och funderingar delas mellan deltagarna. Igår tog en av deltagarna upp frågan om barns rätt till att få välja om de vill få dokumentationer av sig själva publicerade eller inte och som många vet är det ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, vilket jag skrivit om i mitt kapitel i boken Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014). Trots att det är något jag tänkt och tänker mycket kring är jag långt ifrån att alltid veta hur jag ska hantera det.

I det samhälle vi och lever i och som barnen ska växa upp i måste vi prata om det här, pedagoger emellan, men också med barn och föräldrar. Vad innebär ett etiskt förhållningssätt kring dokumentation? En dokumentationsvägg på förskolan är lika mycket en del av det offentliga rummet som att lägga ut något på internet. Även om delningstakten inte är lika hög så finns ändå möjligheten/risken att någon fotograferar av något och delar det vidare.

Vi vuxna oftast väldigt obekväma inför foton och inspelningar av oss själva. Tänk dig att komma till jobbet varje dag och se dig själv på bild på väggen utan att först ha blivit tillfrågad alternativt ha fått vara med och välja vilken bild som ska offentliggöras. Kanske Webbstjärnans material för etiska samtal med elever i skolan kan vara en bra utgångspunkt för etiska samtal kring bruket av och barns delaktighet i våra dokumentationer i förskolan?

/Martina L

VAD VÄLJER DU ATT SE?

Han hade byggt något som såg ut som en långtradare. Jag iakttog honom på avstånd från en annan del av rummet. När han hade kört någon meter kom ett av de yngre barnen i gruppen och slet av en del som stack upp. "Nej, sluta!" utbrast han och slet tillbaks delen ur handen på det yngre barnet. Pedagogerna stod tre meter därifrån, med ryggen mot honom. Någon minut senare trampade ett annat barn på hans bygge. "Näää!" Nästan gråtfärdig lagade han bygget. Barnet som trampat sönder det gick vidare därifrån. Pedagogerna stod fortfarande med ryggen mot honom och pratade om något som verkade viktigt för dem. Ytterligare någon minut senare befann han sig bara någon meter bakom dem. Då böjde sig ett yngre barn ner och slet itu hela hans bygge. Den här gången nöjde han sig inte med att utbrista en protest. Han reste sig och knuffade det yngre barnet så att hon började gråta. Då vänder sig plötsligt båda pedagogerna om. En lyfter upp den gråtande flickan. Den andra böjer sig ner mot honom, spänner blicken i honom och säger med förhöjd röst: "Man får inte knuffas på det där sättet!".  Han säger ingenting.

Jag har mött Teo tidigare, för ungefär ett år sedan. Då ville han leka med en annan pojke som cyklade ute på gården. Då hade han inte så många ord, och gick ideligen fram för att försöka stoppa cykeln. När pojken på cykeln skrek kom en av pedagogerna springande och förmanade Teo att sluta störa pojken på cykeln. Pojken på cykeln klev av och gick till sandlådan för att gräva. Pedagogen hade nu vänt ryggen till. Teo följde efter till sandlådan och försökte sätta sig på samma grävskopa som pojken han ville leka med. Pojken på grävskopan skrek. Pedagogen kom springande och tog Teo därifrån med orden: "Man får inte slåss!" När pappan kom för att hämta Teo berättade pedagogen att Teo slagit sin kompis.

Många förbereder och genomför utvecklingssamtal nu. Föräldrar ska delges berättelsen om barnet och barnets utveckling. Men vad innebär det att vara ett förskolebarn och vad är det som påverkar hur barnet blir på förskolan? Vilket utrymme finns det för barnet att skapa sin berättelse i förskolan och vilka krav på anpassning till förskolan ställs redan från då barnet är ny i förskolan? Linda Palla skriver följande i sin avhandling Blicken på barnet; Om olikheter inom förskolan som diskursiv praktik (2011):

"Med blicken på vad det kan innebära att bli ett förskolebarn visar Gars studie (2002) om föräldraskap och förskolläraruppgift i den offentliga barndomen, att då förskollärarna vill rusta barnet inför framtida skolgång tenderar ”barnens problem” att ta stort utrymme i samtal med barnens föräldrar. I Gars material synliggörs hur det inom den dominerande föreställningen om barnet fokuseras på barnets förmåga att anpassa sig till rådande mönster och verksamhetens krav, även om föreställningar om barnet med mer hänsyn till det individuella finns representerade. Lutz (2009) studie beträffande styrning och administrativa processer pekar bland annat på att inte heller i administrativa processer blir miljön problematiserad. Istället är det barnets anpassning till verksamheten som blir det centrala. Problem och tillgångar kopplas till barnet och verksamhetsperspektivet saknas, såväl i beskrivningar i ansökningsblanketter för extra resurser, som i de genomförda intervjuerna.

Studierna ovan visar hur och vilka kategoriseringar och konstruktioner av barn som kan skapas inom förskolans ramar. Studierna visar också hur det oftast eller uteslutande, och måhända med en

något polariserande effekt, är barnet som ses som avvikare liksom att tydligare fokus mot miljö- och omgivningsaspekter i diskussioner runt svårigheter behövs." 

Vem barnet blir beror på ditt agerande och vad du väljer att se. Vem blir man på din förskola?

/Martina L

ATT GE RUM FÖR NYA TANKAR...

Tänk er en gammal skola...på kvällstid...mörkt, tyst, uppställda stolar...

Och så tänker ni er ett 30-tal pedagoger som arbetat i förskolan hela dagen...och nu ska de ta plats i den gamla skolan, på kvällstid, bland uppställda stolar...det är dags för arbetsplatsträff och ämnet för kvällen är Skollagen...

Händelsen är hämtad från en av mina gamla arbetsplatser och trots att jag tycker Skollagen är intressant och trots att jag inte hade arbetat i barngrupp alls den dagen höll till och med jag på att somna.

Att miljön har betydelse för barnens lärande, det är ingen nyhet längre. Men hur är det med pedagogerna? Hur skapar vi dynamiska lärmiljöer för dem? Hur gör vi möten och nätverksträffar energifyllda? Vad triggar de igång? Jag har ofta fått husera med arbetslag och nätverksgrupper i lånade eller delade rum, där inget får sättas upp på väggarna och allt måste lämnas precis som man fann det.  Den tröghet jag upplever i systemet när det gäller pedagogers utveckling tror jag delvis hänger ihop med att vi som har som uppdrag att bidra till deras utveckling ofta får dåliga förutsättningar för det, såväl tidsmässigt som miljömässigt, och långa perioder har det känts som om jag trampat vatten.

Vill vi ha förändring måste vi se till att skapa förutsättningar för förändring.

Min dröm är fler kreativa mötesrum för pedagogerna; där sinnena väcks till liv, där händerna har svårt att hålla sig borta från materialen och där nya konstruktiva tankar kan födas...jamen, det är ju precis sådana miljöer barnen har rätt till. Vi är kanske inte så olika ändå ;)

/Martina L